”Ty ostörd av högtalarns prat har kärleken och smärtan en hemlig kortvågsapparat som når till sorgsna hjärtan”. Det är så det är, inte sant? Det kan vi tänka på idag när det är alla hjärtans dag.
Den innebär ju att de mest attraktiva blir mest hyllade och de oattraktiva får se sig dissade. Men det stora undret sker när den oattraktive blir kramad av klassens vackraste flicka eller nuckan får en kram av den stiligaste och mest åtråvärde. Inte alla kan ta till sig detta under, stoltheten och bitterheten kan vara för stor. Men det är bara inom denna grupp man kan uppleva undret. För den mer blaserade blir det mer som en statusuppdatering. Man sväller ett ögonblick av makt. Men något under är det inte.
Och sedan börjar det verkliga arbetet. Vi som tycker oss ha varit med om undret har möjlighet att visa oss värdiga. ”Och må jag så i tålamod och kärlek likna dig”.
Men vanligen händer inga under. Livet släpar sig fram som det kan. I min ensamma ungdom tänkte jag mycket på kortvågsapparaten. Sin ensamhet har man gemensam med många. Så länge man har en sändare kan några nås. Det går djupare än erotik och romantik. Det går från själ till själ och är inte bundet till kön eller klass. Det finns ett vemodigt leende. Vi kan känna igen varandra.
14 feb. 20