E.M. Forster är en verkligt framstående författare. Kanske anses han inte allmänt som en lika självklar klassiker som Jane Austen, Henry James eller Joseph Conrad. Men jag har bestämt för mig att han borde få det erkännandet.
I den upplaga av En färd till Indien som jag läst presenteras författaren kort på en sida. Det talas om hans ”välbalanserade, demokratiska och liberala livsåskådning”. Det verkar som han var en framstående medelmåtta. Vidare får han beröm för fördomsfria realism och fina människoanalys.
Det är också ett sätt att beskriva Forsters fantastiska psykologiska intelligens. Jag har åtminstone aldrig sett något liknande. En färd till Indien tycker jag är hans bästa bok. Och där finns det skäl att tala om hans fördomsfrihet. Han förstår kulturskillnader. Och han kan se till hjärtat, uppsåtet bakom alla kulturbestämda mönster. Han skildrar mänskliga svagheter, skoningslöst men utan cynism. Kulturskillnaderna ger det subtila psykologiska spelet en extra nyans. De mänskliga missförstånd som inte behöver några kulturskillnader för att uppstå blir naturligtvis förvärrade om det dessutom finns en kulturbarriär.. Det finns de som söker förstå och de som struntar i att förstå. Och det är tragiskt att se att också de förstnämnda kommer till korta. Och grupplojalitet och nödvändigheten att ibland gå mot sin egen grupp, allt detta ryms i denna roman.
Det handlar om två engelska damer som kommer till Indien och gärna vill förstå Indien. De är öppna och välvilliga. Den ena är den engelske borgmästarens mor, den andra den som kanske kommer att gifta sig med honom. Han är redan en angloindisk tjänsteman och lojal mot härskarnationen. Indierna av vilka några studerat vid engelska universitet förvånar sig över hur vänliga britterna är i sitt hemland och hur annorlunda de beter sig i Indien. Borgmästaren har anpassat sig till det angloindiska utan att ännu var fullt så förhärdad som de som varit längre i Indien. Men de unga kvinnorna har ännu öppna sinnen.
Här finns en intuitiv känslans överensstämmelse mellan en indisk läkare och den äldre kvinnan, som egentligen ligger bortom logik och förnuft. En annan avvikare från det angloindiska är en engelsk rektor som också blir vän med läkaren.
Sedan händer en mycket tråkig sak. Läkaren tar med de engelska damerna för att visa dem några grottor. Den unga damen frågar läkaren om han har en eller två fruar och han blir så förolämpad av frågan att han lämnar henne och går in i en grotta. Och hon går in i en annan. Och där inbillar hon sig att hon blir överfallen och flyr i panik. Och det är den indiske läkaren som anklagas för övergreppet.
Så går det när man fraterniserar med de infödda. Man bör hålla distans. Hon blir martyr för den engelska klubben och läkaren häktas. Och skall dömas. Den förvirrade kvinnan inser dock sitt misstag och vid själva rättegången tar hon tillbaka sin anklagelse. Så blir hon hatad av alla. Av indierna för sin falska anklagelse, av engelsmännen för sveket att ta tillbaka den. Hon skall betala ett stort skadestånd och den engelske rektorn vädjar till läkaren att inte kräva detta. Eftersom hon inte är välbeställd.
Men så far rektorn som stått på indiernas sida i konflikten tillbaka till England liksom de båda damerna. Och läkaren får för sig att rektorn gift sig med den unga damen. Och tror att det var därför han vädjade för henne. Men han har i själva verket gift sig med en halvsyster till borgmästaren, alltså den äldre damens dotter. Och den äldre damen lever i läkarens minne. Den spontana känsla han hyste för henne är viktigare än vad han faktiskt vet. Hon var inte inblandad i skandalen, följde inte med den sista biten till grottorna. Och for under rättegången hem till England, men avled på resan.
Men handlingen är inte det viktiga, utan hela tiden de kulturella och psykologiska iakttagelserna. Det är en ovanligt intelligent bok.
12 feb. 20