I måndags skrev jag ett blogginlägg om terrorismen. Jag hamnade där delvis vid sidan av den svenska debatten. Det brukar ju vara så att tankar som inte är användbara i de polemiska gängstriderna upplevs som ointressanta. Vänstern brukar ju beskylla högern för att inte se det ideologiska mönstret när det gäller rasistiska brott. Man talar hellre om ensamma galningar och söker individuella förklaringar. I själva verket, menar vänstern, är rasistiska brott lika ideologiskt motiverade som islamistiska.
Även jag tycker att man skall jämställa rasistisk och islamistisk terror. Men jag söker i båda fallen individuella förklaringar. Givetvis i kombination med ideologiska, men den individuella förklaringen är alltid viktig och grundläggande. Om jag förstått saken rätt är jag ganska ensam om att söka i denna riktning.
Men det är svårt och kanske tänker jag fel. Det kan också vara vanskligt att göra tankar tydliga, gardera sig mot missförstånd, innan man tänkt färdigt. Den pedagogiskt, kommunikativa aspekten blir måhända lidande.
Frågan alltså: Vad är det som gör att en människa dehumaniseras och blir mördare? Inte bara mördare i hastigt mod utan en medveten mördare av människor man inte känner. Att man släcker livet på människor som inte personligen gjort en det minsta ont.
En aspekt som jag bortsåg från var krigets dehumaniserade inverkan. Även om jag har svårt att tro på en ideologisk förblindelse så stark att den ensam gör en människa till en mördare av okända medmänniskor, så kan jag tänka mig att den kan få honom att gå ut i ett krig som han tror är rättfärdigt. När man sedan återvänder från kriget är man kanske mogen för att spränga civila människor i luften.
25 nov. 15