Flannery O'Connors ”En bra karl är svår att finna” består av tio lysande noveller. Ingen behöver tvivla på att det är en författare av världsklass. Katolik, levde isolerad i södern, dog vid 39 år ålder, efter tretton års sjukdom. Två romaner och två novellsamlingar hann hon med.
Den volym jag läser har ett utmärkt efterord av översättarinnan Ida Jonsson. Där diskuterar hon kontroversiella frågor som hur Flannery O'Connor ställde sig i rasfrågan. Och varför läsaren har lättare att se våldet än nåden. Det senare tror jag beror på att författaren är realist i existentiella frågor.
Men i vilken mån är Flannery O'Connor reaktionär? Det kan vara detsamma vad hon tyckte privat. Det kan med fog hävdas att de svarta inte intresserar henne litterärt, det är de fattiga vita hon skildrar. ”Det finns inga helt och hållet goda eller helt och hållet onda människor
i O'Connors värld, utan alla är tecknade i olika nyanser av grå opålitlighet”, skriver Ida Jonson. Och skärper sedan omdömet. ”Folk utnyttjar varandra, tror sig vara förmer, begår grova brott och ångrar sig inte”.
Jag har alltså svårt att få syn på nåden. Kanske finns den bara i författarens huvud. Hon menade också själv att det var omöjligt att skapa god litteratur som även var from. Sådana försök resulterade bara i from smörja.
Så, alltså. Det är de fattiga vita hon skildrar. Inte akademiker och intellektuella, inte svarta. Och det är som sagt ingen vacker bild hon ger av människorna. Onda är de förvisso. Men i någon mening förstår man dem. Deras begränsade perspektiv och deras fördomar styr dem. Där kan man känna en viss ömhet. De rena cynikerna finns naturligtvis också.
Jag delar författarinnans uppfattning att de bästa novellerna är ”Den konstgjorda niggern” och ”Bra bondfolk”. Den förstnämnda är en grym historia om en morfar som lever isolerad på landet med sin nioårige systerson. Och de gör en resa till staden, för att pojken för all framtid skall bli avskräckt från stadsliv. Morfadern har sin auktoritet att försvara men har själv bara varit i staden en gång förut. Så naturligtvis går han vilse med pojken och denne frågar en svart kvinna om vägen. Hon visar honom till närmaste spårvagnshållplats. Och de hittar därigenom spårvägsspåren som de kan följa.
Pojken är emellertid trött och somnar. Och för att lära honom en nyttig läxa gömmer morfadern sig så att pojken skall tro sig ensam när han vaknar. Pojken blir mycket riktigt panikslagen och rusar blint i väg och morfadern får rusa efter honom. Men innan morfadern hinner upp honom kolliderar pojken med en kvinna, som skadar sitt ben, och människor skäller rasande på pojken. Och morfadern förnekar att han känner pojken när han kommer i kapp. Alla kan se att morfar och barnbarn är mycket lika och detta gigantiska svek får dem att lämna pojken i fred.
Den konstgjorda niggern är en staty av en svart man som de stöter på nu när de på nytt är vilse. Ett monument över allt ont som södern tillfogat sig själv. Här kan man möjligen tala om en nåd, eftersom de båda försonas.
”Bra bondfolk” är en ännu bättre novell, som tar en överraskande vändning. Det är en enfaldig kolportör som förgapar sig den handikappade intellektuella dottern på den gård där han försöker sälja biblar.. Hon har alltså det dubbla handikappet att vara intellektuell och fysiskt handikappad. Själv framstår han som renhjärtad men en smula enfaldig. En enkel man från landet möter en intellektuell. Hon tänker förföra honom, inleda honom i synd, få den enfaldige, fromme mannen förkrossd. Mer bör nog inte avslöjas.
Det bör kanske sägas att de fromma tecknas lika obarmhärtigt som de ofromma. Några goda och kloka människor förekommer knappast. Bara en och annan icke -ond. Man kan se att deras begränsningar styr dem. Man har det inte så lätt och man gör sitt bästa för att klara sig och lyckas man med detta blir man därav självgod.
25 jan.19