Jag hade en barndomskamrat. Vi var tillsammans varje dag i sju års tid. Han var fem när vi träffades, jag var sju. Sedan tvingades jag att flytta.
Det var ett hårt slag. Jag brydde mig nog egentligen inte så mycket om platsen där jag bodde. Jag hade givetvis inte – hur skulle det ha funnits utrymme för det – några andra vänner. Det var bara ytterligare en sak som gjorde flyttningen smärtsam. Men den var inte på långt när lika betydelsefull.
Vad tänkte jag då? Livet är förändrat, jag måste börja ett nytt liv? Hitta en ny vän eller flera nya vänner? Nej jag tänkte, jag måste hålla fast vid min gamle vän. Träffa honom ofta, låta tiden däremellan vara transportsträckor.
Vi träffades fem somrar, fyra veckor i stöten. Och en och annan sporadisk gång däremellan. Den sjätte sommaren hade han inte tid och vi träffades aldrig mer under barndomen. Men denna första ensamma sommar var mitt sista sommarlov. Nästa sommar var jag student. Så på något sätt var det en hel barndom som var fylld av en enda människa.
Jag var sladdbarn. Jag var sex år yngre än närmaste syskon, tre syskon som var jämnåriga. I familjeskaran var jag ett ensamt barn. Barndomskamraten blev det jämnåriga syskon jag själv hade valt.
Nå, man kan ju hålla kontakt utan att träffas. Vi hade brevväxlat flitigt under de fyra åren. Ja, det blir bara fyra och inte fem, eftersom den första sommaren vi träffades bara var halvannan månad efter flyttningen. Men jag misstänkte att om vi slutat träffas skulle brevkontakten också ebba ut. Så skedde också. Även om den inte slutade så tvärt som jag mindes det. Jag envisades länge med ett brev om halvåret eller året.
Nå, man lämnar sin barndom. Och mig lämnade barndomen med minnet av en fantastisk vänskap. Vad hände när vi återknöt kontakten i 40-årsåldern? Här inträder den stora desillusionen. Något av en livslögn avslöjas. Barndomskamraten minns inte att han tyckte vänskapen var så fantastisk. Han kommer inte ihåg att han var särskilt ledsen när jag flyttade. Allt tyder på att ömsesidigheten i denna vänskap var begränsad. Det blir mycket i min eget liv jag måste ifrågasätta.
Hur kan det vara så? När vi faktiskt var så ofta tillsammans under en så lång tid? Barn är rätt osentimentala och rätt obekymrade över sitt förflutna. Det som har varit, har varit. Det intressanta är hur det är nu och hur framtiden ser ut. Så måste hans perspektiv ha varit.
Jag var ovanligt nog nostalgisk redan som barn. Och när mitt liv drastiskt förändrades genom flyttningen och en epok gick i graven, så hade jag ju särskild anledning att titta bakåt. Vad hade hänt under alla mina år i barndomsstaden? Då såg jag den fantastiska vänskapen och insåg hur mycket jag förlorat.
Jag var 14 år när jag flyttade och barndomskamraten 12. Åldersskillnaden blir plötsligt viktig, den ena är tonåring, den andra inte. Jag tror alltså inte att det sista året i den gamla staden var det bästa i vår vänskap. Kanske kände han detta och i stället för att sörja något förlorat, såg han framåt mot ett förändrat liv. Därför blir de följande somrarna för honom inte särskilt viktiga. De återknyter till något som inte har en framtid.
Men kvantitet är en sak, kvalitet en annan. Var kanske de många vänskapsåren i Sävsjö, bättre för mig än för honom? Han var i underläge i tre avseenden. Dels var han två år yngre. Dels fanns det en klasskillnad, min pappa var veterinär, hans bagare. Och som en följd att detta, jag bodde i ett jättestort hus, han var synnerligen trångbodd. Ett låg gårdshus till grannhuset, beläget alldeles vid vår tomtgräns. Vilket naturligen gjorde att vi alltid var hemma hos mig. När han flyttade till mera rimliga boendeförhållande var vanan redan etablerad. Alltså förutom ålder och klass att ständigt befinna sig på bortaplan.
Det kan hända att detta bäddar för en relation som man hellre vill frigöra sig från än bevara.
Som distanserad åldring ser man vilket snett ljus det kastar över min barndom. En sorg förankrad i ett missförstånd. Denna vänskap som jag sörjde så mycket var inte så ömsesidig som jag trodde. Det var väl först min mammas död när jag var 17, som fick mig att inse livets totala opålitlighet. Det gav mig en sorts resignationens frihet.
Och det man minns får man omvärdera. Det som hände hände, det jag upplevde och kände, upplevde jag och kände jag. Men tolkningen blir annorlunda.
13 jan. 20