Birger Sjöberg sällskapets bok för 2018 har en fullkomligt lysande essä av Sigrid Combüchen.
”Kvartettens rikedomar” heter utgåvan och behandlar alltså ”Kvartetten som sprängdes”, Sjöbergs prosaverk. Combüchens essä är något mer än analys och reflektion. Hon hör det outsagda. Jag har en känsla av att jag står inför något helt nytt. Sigrid Combüchen håller sig strikt till sitt ämne. Ändå har jag en känsla av att hennes läsning skapar ny litteratur. Det är svindlande vackert skrivet. Som om själva seendet, fördjupningen, skapar något nytt.
”Jag är kluven” sa Birger Sjöberg vid något tillfälle. Och Kvartetten är en kluven roman. Inte därför att den är episodisk utan därför att det är en kollektivroman som vårdar sina gestalters individuella ömtålighet. Sorgsenheten är den grundläggande känslan i denna roman och sönderfallet bidrar till att förstärka denna grundkänsla. Komiken får sitt djup av denna. Tragik är ett lite för starkt ord i sammanhanget. Combüchen stannar för sorgsenhet efter att ha prövat melankoli. Och det är verkligen det rätta ordet. Den träffsäkra komiken finns på ytan. Under allihopa ligger sorgen. Och det är inte en stämning hos författaren eller något han vill framkalla hos läsaren. Sorgen är berättelsens botten.
Sällan har jag känt ett så nära samband mellan ord och tanke. Genom att använda rätt ord ser man exaktare vad det är frågan om. Hur ofta har jag inte talat om Sjöbergs satir, ja, betonat det satiriska inslaget i den idylliska fridadiktningen. Visst är det mycket bättre att som Combüchen tala om ironisk inlevelse.
”Sorg och sensualism är sinsemellan nästan förbjudna känslor. De kommer en att tänka på vackra änkor, som förförs av män med febrigt intresse för svart jungfrulighet”, skriver Combüchen. Och så visar hon hur Cello och Märta Åvik snuddar vid denna perversion. Jo, sorgen kan öppna för så mycket. Skakar loss en ur många självklarheter. Sigrid Combüchens vackra avslutningsord skall jag inte citera. ”Du sökte en kvinna och fann en själ”, skrev Edit Södergran. Men ibland kan en manlig längtan faktisk se ut på annat sätt.
Jag har hela tiden varit rädd när jag skrivit detta att den glänsande fjärilen skall bli damm i min händer. Jag vill så gärna att den här essän skall bli läst. Därför får jag inte avslöja för mycket. Ty den är en läsupplevelse som jag unnar envar.
22 nov.18