Elfriede Scholz spökar
Våren 2020 kom Christina Bergil ut med en dokumentärroman om Elfriede Scholz. Ett viktigt framlyftande av en vanlig tyskas öden under det nazistiska förtrycket. Döm om min förvåning när det i en essäistisk artikel i Dagens Nyheter (16 feb.) avslöjas att den berömda franska filosofen Hélène Cixous har rötterna i Elfriedes hemstad Osnabrück och har nämnt Elfriede Scholz i en bok förra hösten. Det är filosofens mor som kommer från Osnabrück och som judinna blir tvungen att fly undan nazisterna.
Om detta berättar alltså Roza Ghaleh Dar i sin essä.
Det har mycket förundrat mig att det varit så tyst om Christinas bok. Romanen om en helt vanlig kvinna, en sömmerska, knappast politiskt engagerad, som kommer i kläm under nazistiska stöveln. Det har spekulerats i om det låg henne i fatet att hon var syster till Erich Maria Remarque. Men snarare handlade det väl för nazisterna om rädslan för att få folket emot sig när krigslyckan svängt och katastrofen blir alltmer uppenbar. Vilket gjorde förbrytarstaten till ett alltmer vidrigt paranoia - och angivarsamhälle.
Nå, nu finns det böcker med intressanta ämnen, men på grund av att författaren är så bedrövligt dålig är de en ren plåga att läsa. Smärtan över detta drabbar förstås bara läsare med kvalitetskrav. Men i det här fallet handlar det inte om en bok för de rödblommigt kravlösa. Här är en författare med seriösa ambitioner. Sådana ambitioner garanterar ingenting. Hur det står till i det enskilda fallet kan man bara utröna genom att läsa.
Nu är det klart att det är en stor investering i tid att läsa en bok. Böcker man aldrig har hört talas om kommer knappast på fråga. Någonting måste man läst om en bok i pressen eller sett något på TV för att bli intresserad. Ja, för att överhuvud veta att den finns.
Men det är en ännu större investering för en kritiker att läsa en bok. Eftersom hen inte investerar fritid utan arbetstid. Det vill till att det lönar sig för kulturproletariatet, slösa med sin tid har man inte råd med. Urvalet måste ske innan boken är läst. Och då ligger böcker som kommit ut på små förlag illa till. Recenseras de alls går det till de mindre renommerade kritikerna. Som absolut inte vågar ta risken att berömma en författare som ingen annan har berömt. Så tystnaden om en bok som kommer ut på ett litet förlag är naturlig. Det beklagar säkert de stora tidningarna. Men det verkar svårt att göra något åt.
17 feb. 21
3 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: John Williams Stoner
Nästa inlägg: Holt om Harrie
Böcker hava sina öden. Tänk att hamna i klorna på en mindre renommerad, för att inte säga illa beryktad, kritiker.
Rödblommigt kravlös tycker jag har en sexuell underton, men det kanske beror på att jag har läst böcker som innehåller sådana formuleringar.
Christina råkade ut för just detta när hon skrev sin första roman "Sju vita vargar i ett träd". Birgit Munkhammar recenserade henne i Dagens Nyheter. Munkhammar hade varit en lysande stjärna, började som som expert på Eyvind Johnson och blev en skarpsynt kritiker i DN. Men så småningom blev hon alltmera negativ. Det var ett talesätt bland författare att råka ut för en Munkhammar. Hon recenserade Christina tillsammans med en annan författare och avfärdade svepande båda. Och jag tror det var det sista hon skrev i DN. Jag vet inte orsaken till att hon slutade som kritiker. Men har naturligtvis inte kunnat undgå misstanken att det berodde på att hon började bli ökänd för sin negativism. Det är enda gången Christina, som skönlitterär författare, recenserats i DN.
Men hennes avhandling om Birgitta Trotzig sågades i denna tidning i en slarvig recension av Jesus Alcálà. Då en mycket renommerad kritiker. Som sedan i helt andra sammanhang kom att avslöjas som bedragare.
tuus Lars Westerberg