Torbjörn Elensky i Svenska Dagbladet (20 aug.) börjar sin recension om Tage Lindbom på ett besynnerligt sätt. Man förstår inte riktigt kopplingen till den fortsatta recensionen. Inte heller får man i fortsättningen riktigt kläm på vem Tage Lindbom var. Han började som socialdemokrat och slutade som konservativ. Detta framgår klart av Elenskys recension. Men är det så intressant? Betydligt intressantare är att han mot slutet av sitt liv var hyllad av den kristna högern. Och sedan avslöjades det att han hela tiden varit muslim. Ända sedan början av 60-talet framgår det av denna recension. Och det är kanske recensionens mest intressanta uppgift. Möjligen är det också förvånande att han var sufier. En europeisk och elitistisk islam, skriver Elensky. Vad nu det kan betyda. Jag har alltid uppfattat den som en mystik och mindre dogmatisk Islam. Det förklarar dess spridning bland västerländska intellektuella. Men kanske är den lika konservativ och traditionalistisk som de flesta andra muslimska riktningar. Vare därmed hur som helst. Hyllningskören från kristna högerintellektuella borde dock ha fått en chock. Här prisar man någon för att han är till ytterlighet kristet konservativ och så är han det med sådan ytterlighet att han är muslim!
Och visst är det gåtfullt att han var så hemlighetsfull på den punkten. Till och med sonen, som skrivit den minnesbok över fadern, som Elensky recenserar, blev förvånad när han fann fadern på en bönematta. Och sedan skulle det livsvalet hållas strikt hemligt. Är det riktigt ärligt av en offentlig debattör att hålla tyst om sådant. Uppenbarligen blev en del vilseledda.
Elenskys inledning då? Han talar, liksom redan Francis Bacon gjorde, om det subjektiva i våra föreställningar. Det är dock skillnad på att tvivla på tidsandan och att gå långt lägre än så. Det verkar orimligt att nå utöver vetenskapens nuvarande föreställningar. Det är fullt möjligt att ta avstånd från populära föreställningar, att bli en sorts motröst. Däremot kan man ju inte förutsäga vetenskapens kommande insikter. Så det beror på viken subjektivitet man menar. ”Detta är genomgående i alla medier, för alla debattörer och politiker i alla tider”, skriver Elensky. Den satsens sanning är beroende av dess tolkning. Att känslorna spelar med, att önsketänkandet i någon mån gäller oss alla, behöver ju inte leda till total relativism. Det gäller nämligen i väldigt olika mån.
Så kanske är kopplingen till recensionen i övrigt, att Elensky menar att Tage Lindbom hade en orimlig dröm om att komma bortom det subjektiva. Eller är det ett försök att göra läsarna öppna för en synnerligen avvikande röst? Jag minns dessvärre Tage Lindbom som en ganska ointressant tänkare. Förstenad och förstockad.
23 aug.21