Det finns tre filmer av Hasse Ekman från 40 – talet som det finns särskilda skäl att titta närmare på. Nämligen om man vill få en bild av hur det neutrala Sverige ställde sig under andra världskriget. Filmerna är Första divisionen 41, På liv och död 43 (regisserad av Rolf Husberg men med manus av Hasse Ekman) och Lilla Märta kommer tillbaka 48.
Första divisionen är en sorts beredskapsfilm. Det gäller att stärka den nationella patriotismen. Samtidig är vi neutrala. Det är oroliga och hotfulla tider, men tyskar och engelsmän nämns inte. Det vore ju ett brott mot neutraliteten eftersom det skulle tvinga fram ett ställningstagande. Och hur kan man vara heroisk om hotet inte beror på en speciell främmande makt? Det får alltså bli en tapper död i en flygolycka. Ett hjältemod som inte riktar sig mot någon, men visar på hur viktigt det är att vara modig och plikttrogen.
På liv och död är ännu intressantare. Där handlar det om att avslöja en attentatsman från främmande makt. Man planerar nämligen att spränga ett svenskt tåg. Någon är förrädare av den grupp människor som samlas på den lilla skidorten. Men varför skall en främmande makt försöka spränga ett svensk tåg? Det kan inte rimligen handla om något annat än malmtransporterna till Tyskland. Det hemska och hotfulla förrädaren är alltså agent för demokratierna.
Jag läser i Dagens Nyheter att det förekom ett tågsabotage i Krylbo 41 (Ola Larsmos recension av Anders Johanssons Malcolm Munthe, 18 mars). Det var vapen som tyskarna transporterade från Norge till östfronten. Och det var mycket riktigt var britterna som låg bakom. I varje fall var det en brittisk diplomat som tog på sig skulden.
Det var nytt för mig att tyskarna transporterade vapen genom Sverige. Permittenttrafiken har man ju hört talas om, malmtransporterna likaså. Men vapentransporter till krigszoner?
I juli 41 hade tyskarna just inlett sin offensiv mot Sovjet och det gick ännu mycket bra för tyskarna. I november kommer motoffensiven och först i februari 43 är tyskarna definitivt besegrade på östfronten.
Lilla Märta kommer tillbaka har jag bara tagit med för att den driver med och tar klart avstånd från nazismen. Tre år efter kriget kunde man kosta på sig detta. Filmen är för övrigt en misslyckad uppföljare till den enormt roliga Fram för lilla Märta från 45.
Tekniken har sprungit ifrån mig. Jag kan inte längre samla filmer som är intressanta för mig och se om dem när jag vill. Därför kan det hända att jag har vissa minnesfel när det gäller detaljer i de nämnda filmerna. Men jag tycker ändå att det är en föga utnyttjad källa till kunskap till svensk mentalitet under tredje rikets tid. Det borde lyftas fram mer.
22 mars 21