Jag ser Hasse Ekmans Var sin väg från 1948 som TV visade nyligen. Det är en film från Ekmans bästa period och den visar sig vara en av hans yppersta filmer. Närmast efter Medan porten var stängd, Flicka och hyacinter och Excellensen. Och kanske även Vandring med månen. Allt från denna period är inte bra. Och Gabrielle och På en bänk i en park är bra filmer fast de ligger senare.
Sedan är förstås Fram för lilla Märta och Ratataa hejdlöst roliga filmer.
Men Var sin väg är ovanligt bra. Man får förstås ha klart för sig att 40-talsfilmer har hunnit bli historiska. Förlegade, säger de tanklösa. Men det är förstås som när man tar del av andra klassiker. Tidens föreställningar bildar någon sorts ram för skeendet. Och det är under dessa förutsättningar som personerna agerar. Fast förutsättningarna är annorlunda kan det säga oss något om människan.
Det intressanta är att Ekman här har tecknat en ond människa. Det är inte en bestialisk mördare, en galen övermänniska av Dr Mabuses typ. Utan en vardagsond. Som säger maximalt elaka saker, hycklande vänligt, men alltid med ond avsikt. Som driver andra människor mot katastrofen. Det kräver både verbal och handlingsmässig uppfinningsrikedom. Och total kontroll, för att hyckleriet aldrig skall kunna beläggas. Det gör ingenting om elakheten genomskådas, det är snarast en poäng, bara den onde mannen undgår att ställas till svars. Det är också ett porträtt som försmår alla psykologiska förklaringar. Vilket inte betyder att de inte kan finnas. Men man slipper alla förenklande och i värsta fall vetenskapligt förlegade förklaringar.
Ondskan står kvar i all sin fascination.
Huvudhandlingen rör sig om en läkare och en skådespelerska som separerar eftersom hon inte kan avstå från att utöva sitt yrke. Tendensen är här reaktionär, det är naturligt för kvinnan att leva för mannen. Det var säkert ingen som den tidens publik reagerade på, hemmafruinstitutionen var inte bara allmän utan betraktades väl närmast som ett kall. Maka och mor, som det hette. Därför står kvinnan inför en verklig målkonflikt, medan mannen bara kan uppleva sig som sviken när han kräver vad han självklart uppfattar som sin rätt.
Hon gifter om sig med en annan man, skådespelare och teaterchef. Han med en dödsdömd patient, som inte vet att hon är dödsdömd. Här brister väl realismen en smula, jag kan inte tänka mig att man är dödligt sjuk, utan att åtminstone snudda vid tanken på att man skall dö.
Naturligtvis återförenas det ursprungliga paret. Sedan mannens nya fru dött och kvinnan gjort fiasko och övergivits av sin nye man.
Konflikten mellan att leva för sin kärlek och att leva för sitt verk, är som bekant högaktuell. Och inte länge könskodad. Vem kan erövra ett eget rum? Vuxna människor behöver ingen omsorg, men barn gör det. Och barnfrågan spelar också en stor roll i filmen. Skådespelerskan blir med barn men vill inte slå av på arbetstakten. Då får hon missfall och kan sedan inte vidare få barn. Det förefaller ju mycket egendomligt och man anar att regissören inte vågat berätta om en illegal abort. Som ju däremot ofta nog kunde få den konsekvensen.
Och skådespelerskan bryter med den man hon tänkt följa till sydamerika. För att han struntar i hennes kommande barnlöshet. För honom är det inte en tragedi, utan en fördel. Det gör också hennes brytning psykologiskt rimligt. Den som inte förstår mina förluster förstår mig inte. Hon återvänder alltså till sin första man.
5 maj 21