Jag fortsätter alltså läsningen av Kerstin Ekmans fyra böcker om Katrineholm. Nästa del heter Springkällan. Tora, huvudpersonen från förra boken, får man följa. Det här är en mycket realistisk bok om kvinnors situation i äldre tider. Det är kroppens åldrande och förfall. Det är utsattheten i ungdomen. Den som inte drar sig undan i äktenskapet utan etablerar sig som självförsörjande affärskvinna måste likväl räkna med männen. Tora undviker med knapp nöd en våldtäkt från en person som är en nödvändig affärskontakt.
Toras vidare öden och hennes två söners skildras. Hon blev i förra boken gift med en man som avled innan hans andra son föddes. Så i slutet av förra boken etablerar sig Tora som caféägare. Och trots hennes mycket stora kompetens får hon i slutet av boken ge upp caféet. Det handlar än en gång om överklassens makt. De fina kunderna infinner sig inte. De arbetslösa som bara hänger där ger ingen vinst.
Men Tora fortsätter samtidigt med torghandeln och det är det som klarar henne.
Men kanske är Tora för präktig och fyrkantig för att ensam kunna bära en roman. Långt mera handlar boken om hennes granne Frida och hennes barn. Tora tycker om att ge, men är för stolt för att ta. Därför blir hon en beskyddare för personer hon tycker om. Medan det är deras hjälplöshet som ger ett mer dramatiskt romanstoff.
Väldigt central är Ingrid, Frida yngsta dotter. Den sista i raden som man varken har råd eller ork med. Frida tänker sig att göra abort, som givetvis är olagligt. Men någon form att fosterfördrivning planerar hon. Tora får henne att avstå. Och ser sedan till att flickan kan adopteras bort till välbeställda bönder som längtar efter barn. Och detta blir, helt realistiskt, en katastrof för flickan. Speciellt älskar flickan sin historieberättande bror och smyger sig hem till sin gamla miljö. Tills modern förbjuder henne att komma hem, vilket gör att hon avskyr både sin nya familj och sin gamla.
Toras eget bortlämnade barn dyker upp på torget där Tora står och säljer. Och Tora vill inte kännas vid honom. Det är en viktig insikt vad fattigdom och auktoritära normer gör med människor. Skammen alstrar hemlighållanden och bortträngningar. I min egen mors rätt överklassiga familj fanns det ett syskon som hamnat på mentalsjukhus som det aldrig talades om. Och min ogifta moster hade ett hemlighållet barn, en okänd kusin, som dök upp efter hennes död. Äldre tider har tigit om mycket. Och den som släktforskar kan aldrig gardera sig mot att några personer kan ha hemlighållna fäder.
Men åter till romanen. Den har gott om dramatiska och spännande episoder. Det är inte bara när våldtäkten avvärjs utan kan lika gärna handla om en svårt kissnödig liten flicka, på kalas hos överklassen som förgäves letar efter en toalett och till sist råkar kissa i en soffa. Men mycket är realistiska bilder ur kvinnovardagen, hur man tvättar, hur man syr kläder, hur man städar. Det är en form av realism jag finner prövande. Jag tycker egentligen inte alls om skildringar av verkligheten. Berättelser om det som tynger utan att skaka.
10 dec. 20