Så läser jag Kerstin Ekman igen. Och fyller en bildningslucka genom att läsa hennes fyra böcker om Katrineholm. De tre böckerna i serien Vargskinnet var kolossala läsupplevelser liksom Händelser vid vatten. Grand Final i skojarbranschen tyckte jag var helt underbar som sågning av ett perverterat och mycket igenkännligt svenskt kulturliv. Och Mordets praktik är en vacker liten bok. När jag läste deckare som sängfösare, efter det att jag prövat Dorothy Sayers och H.K. Rönblom slog det mig att Kerstin Ekmans deckare kunde vara något att försöka. Och i synnerhet de senare, Dödsklockan, Pukehornet och övergångsromanen Mörker och blåbärsris höll naturligtvis mycket hög klass. Av hennes övriga produktion tycker jag mindre om Rövarna i Skuleskogen och Gör mig levande igen. Hunden tycker jag är meningslös, då är det bättre att läsa Jack London.
Men nu skall jag alltså pröva Katrineholms kvartetten. Det är som att läsa någon sorts lite vassare Fogelström. Ty hon gör ju samma sak med Katrineholm, som Fogelström med Stockholm. Men jag uppskattar kvinnoperspektivet hos Ekman. Vad gör de energiska och praktiska: De överlever.
Det som skildras är alltså ett klassamhälle. Och ett manssamhälle. Huvudperson är Tora som växer upp hos sina morföräldrar. Hennes mamma dör mycket ung i den barnsäng där hon föds. Utnyttjad sannolikt av gäster på den restaurang där hon tjänar. Tora kommer i tjänst hos bönder i stället men har inte förstånd att motstå sonen på gården, som gråter och bönar. Så även hon blir med barn och barnet lämnas bort. Sedan blir hennes öden liksom moderns att vara restaurangflicka.
Hon uppvaktas av en ung revolutionär. Men Tora är ingen revolutionär. Hon förstår inte riktigt vitsen, tycks det, med ett engagemang som bara gör en svår livsväg svårare. Det gäller ju att kunna överleva i en värld där man är beroende av de mäktigas välvilja. Man får försöka göra det bästa av de villkor man har. Man är inte helt maktlös i klass- och manssamhället, visar Kerstin Ekman, dugliga kvinnor kan ibland sätta hårt mot hårt och uppnå smärre segrar och en viss självständighet. Men det är klart att möjligheterna är begränsade. Och det finns ytterligare ett tvång att ta hänsyn till.
Häxringarna är de märken i naturen som råbocken och hans hona gör under parningsdansen. Varför drar hon sig undan när det ändå måste ske? För kvinnorna är sexualiteten en honungsfälla. Bara ytterligare en sak som begränsar deras frihet. Tora förälskar sig i en fin man. Fin inte genom hög samhällsklass men finlemmad, sjuklig och nogräknad. Hon får två barn med honom, men han dör innan andre sonen är född. Tora klarar sig genom sin duglighet och tålighet.
Vi får se vad jag tycker om de följande böckerna. Den här bok börjar på tidigt 1870-tal och slutar 1904. Vad händer med staden sedan? Kommer människorna att bli viktigare än staden?
Eller kommer fogelströmidén med Katrineholm i stället för Stockholm och med kvinnorna i huvudrollen att fullföljas.
25 nov. 20