Den här helgen har vi tänkt på döden. Jag har då och då varit inne på ämnet och förmodligen redan sagt vad jag tänker. Men det är ett laddat ämne där känslorna av naturliga skäl är starka. Därav följer lätt stor förvirring.
Man kan skilja på den egna döden och andras död, det betyder rätt olika saker för en. Jag brukar säga att den egna döden är oproblematisk. Ser man sig själv utifrån är det lätt att konstatera att man kan tänka sig en värld, ett mänskligt sammanhang där man inte finns. Det är inte svårt att föreställa sig att föräldrar och äldre syskon hade ett liv innan man blev född. Man har sett på gamla foton välkända personer fångade i ögonblick där man bokstavligen ännu inte fanns med i bilden. Går man längre tillbaka finns ingen av dem man känt personligen. Men man vet att de existerade.
På samma sätt är det inte svårt att föreställa sig världen efter ens död. Människor man kände lever ett tag till. Sedan befolkas världen av okända.
Ser man sig själv inifrån blir det knepigare. Hur är det att vara död? Det kan man inte föreställa sig. Men det finns nog inget att föreställa sig heller. Medvetandet upphör.
Nu har vi erfarenhet av att vara mer eller mindre medvetslösa. Man kan jämföra med sömnen. Det kan naturligtvis hävdas att man har ett visst medvetande även när man sover. Och även om man inte drömmer. Men det spelar inte så stor roll. Och det finns andra tillstånd där medvetslösheten är total. Klockan två natten mellan den 3 och 4 november 2019 var jag inte medveten. Men jag vet att andra kan ha levt sitt liv då. Tiden gick, fast jag inte var medveten om den. Det kan jag tänka mig nu, när jag är vaken.
Vad skiljer då detta från döden? Jo att icke - medvetandet är permanent. Och icke - medvetandet är ju ingenting, bara en frånvaro. Döden finns inte. Eller rättare betyder ingenting annat än livets upphörande. Inställningen till döden är egentligen en inställning till livet. Vill man att det skall fortsätta? Och hur länge då?
Andras död är den djupaste förlust man kan göra. Vi gör alla under livets lopp så stora förluster. Man lever, eller åtminstone existerar, också efter en stor förlust. I själva verket förlorar man ju alltid ögonblicken, det förflutna kommer inte igen. Det finns människor man har förlorat, även om man inte förlorat dem genom döden. Det förflutna finns bara i minnet. Att glömma är en sorts död.
Men finns det inte ett problem som är gemensamt för den egna döden och andras. Hur kan en människa, med alla hennes minnen och förmågor, bara försvinna? En värld är varje människa och med varje människa går en värld under. Ja, det kan synas vara mycket. Och med varje människa går något oersättligt förlorat. Det är inte bara ett medvetande som försvinner, utan allt som ryms i ett medvetande.
Men det viktiga är nog vad vi betyder för andra människor. De har en del av oss med sig när vi går bort. Långt ifrån allt. Och den som är död kan aldrig tillföra något nytt, varje sig känslomässiga eller intellektuella värden. Hur rika är vi som människor, hur mycket har vi gett och ger? Ser man osentimentalt på det egna jaget kanske man tycker att man har gett tillräckligt. När någon dör känner man stark tacksamhet över det man fick och sorg över att inte längre kunna få något nytt. Från just denna individ, från just denna värld.
4 nov. 19