Det är kanske dags att göra några reflektioner på tvären. När Åsa Linderborg intervjuade Ivar Arpi i Aftonbladet (20 juni) hade jag höga förväntningar och sympatiserade med idén. Att intervjua en meningsmotståndare och söka belysa hans psykologiska drivkrafter. Men jag blev besviken, jag tyckte intervjun gav dåligt utbyte. Visst är Arpi en makthavare, men det är ju Åsa Linderborg, eller var till helt nyligen, också. Visst skulle man kunna tänka sig en kritisk intervju, men det är lite konstigt att utfråga sina meningsmotståndare för att avslöja dem. Jag tror inte Åsa Linderborg skulle vara rätt person för en sådan intervju. Det förutsätter en journalistik underifrån av någon obelastad som kunde göra denna avslöjande och kritiska intervju. Annars blev det lätt att fortsätta polemiken i intervjuform.
Däremot kan de ju vara frestande och upplysande att när man lämnat sin maktposition försöka att mer opolemiskt fundera kring meningsmotståndarens psykologi och bevekelsegrunder. Det kunde göra många av Arpis meningsmotståndare klokare och kanske också en del av hans meningsfränder.
Besvikelsen kommer sig väl av att Arpi avslöjar en sådan platthet, någon sorts outvuxenhet. Hans intentioner är goda, han vill varken framstå som bättre eller sämre än han är. Han vet att man minns selektivt, att självbedrägeriet ständigt lockar. Hans åsikter kan kanske inte förklaras psykologiskt, de vilar på saklig grund. Men är inte Ivar Arpi känd för att vara arg. Vreden kan man kanske förklara psykologiskt?
Min hypotes är att Ivar Arpi inte är argare än andra. Utan att våldsam förtrytelse söndersliter ens hjärta blir man ingen god polemiker. Det är det raseri som driver en att skriva och Arpi skiljer sig härvidlag inte från andra. Det är snarare bristen på impulskontroll som är hans problem. För man sitta på händerna för att inte förgå sig är impulskontrollen dåligt inövad. En stark känsla måste bearbetas med eftertanke, kontroll, man måste behålla vreden, men hela tiden kontrollera den.
Och kanske finns här en förklaring i att han slåss så mycket som barn, att han hela tiden var beredd på fysiska strider. Nästa steg är att övergå till verbal vrede. Men sedan är det ett långt steg till den kontrollerade vreden. Och processen måste infinna sig samtidigt med vreden. Så inövad så att man inte behöver behärska sig för att kunna gå till attack.
Jag brukar säga att både överaggressiva och aggressionshämmade miljöer är destruktiva. Det kan hända att Arpis utgångspunkt är en miljö alltför präglad av strid, där impulskontrollen inte varit konstruktiv. Det har varit viktigare att vinna striden än att föra den på ett bra sätt. Där man betänker riskerna för att skada andra och själv bli skadad.
Detta i kombination med en viss social lomhördhet kan vara grunden till hans problem. Han upplever sig som ökänd och ogillad. Jag tror inte det beror på att han anser sig ha rätt. Utan av en brist på ett djupare psykologiskt intresse för andra människor. Utan inlevelse kan man aldrig förstå sina meningsmotståndare. Jag tror också det är viktigt att den polemiska striden har ett inslag av lek. Vare sig man angriper med florett eller yxa måste, eller bör, striden ha ett inslag av munterhet och distans.
Men sedan är naturligtvis en viktig förklaring till att han ogillas att han med rätt eller orätt anses ha kontroversiella åsikter. Det är inte alltid helt lätt att vid värderingskonflikter, se vad som är reella eller skenbara motsättningar. En viss tendens att karikera sina meningsmotståndare finns väl ofta. Om detta förtydligar bilden, gör vissa betänkliga tendenser mer synliga, eller är oacceptabla förvrängningar, kommer det nog alltid att råda oenighet om. Här kommer det nog alltid att råda en spänning mellan självbild och omgivningens bild.
Arpi säger på ett ställe att han anser sig företräda upplysningen mot reaktionen. Och han anser sig ha högeråsikter. Det tror jag är någonting typiskt för vår tid. Man har en gruppidentitet mera än en idébaserad identitet. Man tillhör ett gäng som slåss mot ett annat gäng (jämför Arpis barndomsupplevelser). Man föredrar då termerna höger och vänster i stället för de idémässigt åtminstone något mer stringenta konservatism, liberalism, socialism. Högern är som bekant liberalkonservativ och är därigenom en vän till upplysningen och en fiende till upplysningen. Den enskilde högerpersonen kan vara antingen det ena eller det andra. Vad vänstern är idag är väl ännu mera oklart. Där får man titta på enskilda idéer för att få svar på frågan om man skall hänföra dem till upplysningen eller inte.
9 juli 20