Bertil Pettersson har fått en av sina bästa idéer. Den svenske absurdisten, som debuterade 1959, har skrivit en lång rad fantastiska böcker. En del projekt har varit så absurda att de inte varit möjliga att genomföra. Lyckligtvis finns detta dokumenterat i boken Haverier. På så sätt har också nederlagen blivit segrar och verkligheten sprängts på det enda sätt som återstår. I någon absurd mening är detta absurdismens seger över verkligheten.
En på en gång genomförbar och lycklig idé har resulterat i en bok idag, ”Notboken”. Det är en mycket absurd bok, men dessutom användbar och fruktansvärt rolig. Det senare tror man inte, men är tyvärr nödvändigt. Och eftersom det handlar om absurdism skulle man lika gärna kunna säga lyckligtvis.
Vad är tanken? Det är en bok av bara fotnoter. Fotnoter till vad? Ja, det vet man inte riktigt, boken är nämligen inhiberad. Det bygger på iakttagelsen att den som nöjer sig med att läsa fotnoterna till en bok, utan att läsa själva boken, slås av en stark känsla av tillvarons absurditet. Den som inte har någon bok att läsa, kan naturligtvis bli misstänksam. Fullt så absurd är inte verkligheten, detta är en absurditet uppdriven i fiktion. En bok till dessa fotnoter skulle aldrig kunna skrivas. Det blir bara ett ”tänk om” som får oss att hisna.
Men en sann absurdist ger sig inte. Boken är inte bara oskriven, den är också möjlig. Det kan läsaren själv testa. Det lättare än man tror att skriva en bok efter fotnoter. Många författare konstruerar sina böcker genom att ha lappar med utkast och idéer, som flyttas om. Att skriva efter fotnoter är lika möjligt och där kan man gå den omvända petterssonvägen. När boken är färdigskriven kan man i stället inhibera fotnoterna. Att detta är en användbar bok på alla ställen där man sysslar med skrivövningar säger sig självt. Skulle någon tvivla på att detta är en användbar metod bjuds läsaren på ett antal skrivövningar som baserar sig på de första tjugo fotnoterna.
Men hur roligt är det att läsa tretusen fotnoter? Osannolikt roligt och det är min enda invändning. Här besegrar en osannolik kreativitet en visserligen absurd men ofta trist verklighet. Så rolig är inte verkligheten. Men uppenbarligen författaren.
Sanningen är den att jag läst denna bok oavbrutet skrattande. Jag vet inte om det är en rekommendation, men det är så. Humor är nu ingenting så enkelt som man kan tro. Den humor är bäst som inte gör det nödvändigt att skratta men alltid gör det möjligt. Det är befriande i en tid där den mekaniska avsiktligheten ofta tränger oss i humoristiska sammanhang.
Bertil Pettersson är alltså här en Falstaff, fakir. Och något annat. Han är trogen sin absurdism. Han har aldrig varit roligare men det är en bok nästan helt utan svärta. Den som söker förtvivlan och svärta får söka i hans övriga produktion.
17 juni 14