Jag läser en recension av Jan Holmbergs bok om Ingemar Bergman som författare. Hittar följande citat Bergmans arbetsbok efter sista hustruns död: ”Var mig nådig o herre! Ty hela dagen ropar jag på Ingrid men aldrig på dig.” Och jag tänker på Niels Lyhne som jag nyligen läst om. Där var problematiken den omvända. Niels hustru återvände på sitt yttersta till sin barndoms tro. Efter att ha varit fanatisk ateist som en del av kärleken till Niels. Och han kunde känna att den mänskliga kärleken sveks för den himmelska.
Troligen är återföreningstanken det som mest av allt drar människor till kristendomen. Att allt kommer att ta slut för ens egen del kan vara en smärtsam tanke. Att för alltid skiljas från någon som stått en verkligt nära är säkert ännu svårare. Jag har lätt att förstå Bergmans känslor. Ändå tror jag att det mest handlar om religiös folktro. Vilken form den mänskliga fortvaron får, enligt kristendomen, är väl mycket diffust. ”Att få träffa far och mor igen” som det står i den gamla sången är väl inte så grundligt teologiskt underbyggt. ”Må vi allesammans mötas efter slutad pilgrimsgång”. Enklast är väl att tänka sig det hela konkret och inte alltför ivrigt söka bibliskt stöd för denna tanke.
Själv finner jag tanken på utslocknandet allt rimligare. Att hela den värld som en människas medvetande är, bara skulle försvinna tycktes mig fordom vara en konstigt och upprörande tanke. Hur kan allt detta bara bli borta? Jag tror att detta var tankevanor som var förankrade i något djupt omodernt i min personlighet. Datorernas artificiella intelligens gör det lättare att se mer lidelsefritt på de mänskliga tankarna och känslorna. När maskinen har tjänat ut är det slut. Man fanns inte före sin födelse, existensen är en liten del av evigheten. Världslitteraturen bevarar dock ett stycke mänsklighet till alla levande. Möjligen kommer det att bevaras och bestå, som är värt att bestå. Man behöver inte sörja en utplåning som inte innebär någon förlust.
Men problemet med döden är ju inte den egna utplåningen utan den oersättliga förlust det innebära att förlora någon som man verkligen älskar. Inför den tanken är det svårt att vara lidelsefri. Dock är det våra villkor. ”Livet är ingenting annat än summan av sina ögonblick”, älskade jag att säga under en period. Lycka och olycka växlar. Att ohjälpligt förlora största delen av sin vanda lycka är naturligtvis det mest smärtsamma i livet. Att acceptera att man därefter lever halvt, om ens det, är synnerligen plågsamt. En meningsförlust så stor att den nästan är total. Det är väl därför man så gärna önskar en återförening.
26 jan. 18