Jag förstår inte dem som menar att 2018 års nobelpris aldrig borde utsetts. Att det borde finnas en bestående lucka i raden av litterära nobelpristagare till evig åminnelse. Jag kan förstå att man vill minnas Utöya, Tsunamin och Estonia.
Men detta? Me too var ju ingen katastrof, det var en befriande synvända. Och kampen för denna synvända fördes framgångsrikt och att reaktionärer gjorde motstånd är ju varken förvånande eller i efterhand deprimerande. Man borde inte bråkat i akademien säger man, men det var ju utmärkt att man bråkade i akademien. Majoriteten ville göra som vanligt, som när man inte ställde upp för yttrandefriheten när det gällde Rushdie. Alltså inte ta tag i kulturprofilskandalen, utan hoppas att det skulle snöa över och glömmas bort. Då var det bra att minoriteten bråkade under ledning av Sara Danius och andra som fattade. Och att kampen blev segerrik. Att det visade sig lönlöst att blunda.
Visst, en del bra krafter föll i striden, Sara Danius, Sara Stridsberg, Klas Östergren. Och Horace Engdahl och Kristina Lugn sitter kvar. Men världslitteraturen är viktigare än akademien. Ett uteblivet nobelpris betyder en värdig kandidat, som blir utan. Det är enkel matematik, en mindre betyder en mindre. Om A fick vänta till nästa år med att få priset har J och K hunnit dö.
Hur var det med årets nobelpristagare? Ärligt talat, det kan jag inte bedöma. Av Handke har jag läst en bok, när det begav sig, som inte gjorde något särskilt intryck på mig, av Tokarczuk inget. Jag tänker fördomsfullt att akademien valde en stor kvinnlig författare för det känsliga året. Så tyckte de att det kunde kosta på sig att ge det till en kontroversiell och inte oemotsägligt stor manlig författare för innevarande år. Det var väl enda chansen för att få ge det till Peter Handke utan att bli steglade. Peter Handke haussades mycket en period, men har sedan dess bleknat och blir inte ens längre översatt till svenska. Skall vi tro på försäkringarna att han är en stor författare.
Det stora moderna österrikiska författarna är för mig Thomas Bernard och Elfriede Jellinek. I Handkes fall misstänker jag att han var berömd i sin samtid, men inte lyckats trotsa tiden. Många trodde kanske, när han var som mest i ropet, att han var en blivande klassiker. Nu vet vi att han inte blev det. I så fall är nobelpriset ett försök till konstgjord andning från akademiens sida. Vi får se hur det bekommer honom.
11 okt.19