Jag beskrev i bloggen igår att jag blev hänvisad till att läsa den gamla skräckklassikern Dracula av Bram Stoker. ”Frankensteins monster” och ”Doktor Jekyll och Mr Hyde” har jag redan läst och de tillhör på ett mer självklart sätt de litterära klassikerna. Men Dracula var rolig att läsa. Det var som att läsa Conan Doyle när det är som mest dimmigt och kusligt. Ett ohjälpligt drag av 1800-tal tycker jag ökar läsglädjen.
Erotiskt är det naturligtvis upplysande. Mannens skräck för kvinnans sexualitet. Kvinnor är hur bra som helst, bara de inte är liderliga. Den kvinnliga huvudpersonen är en idealgestalt, förnuftig, skarpsinnig, god och hängiven. Det är sexualiteten som gör kvinnan problematisk. Den vidriga liderligheten är bild av vampyren. Sällan har en gammal sexualradikal så tydligt fått demonstrerat för sig att det är den ofria inställningen till sexualiteten som uttrycker misogynin och leder till misogyni.
Själv har jag sett Murnaus Nosferatu och Werner Herzogs lysande pastisch på denna film. Man borde inte bråka med gamla mästerverk men Herzog gör samma film, bara med moderna resurser. Det är mer som en gammal klassiker som får ny lyster genom en modern översättning. Jag minns naturligtvis inte filmerna i detalj men det tycks som om de följer den litterära förlagan troget. Fast jag minns inte riktigt hur filmerna slutar. När fyra män och en kvinna går på vampyrjakt i slutet av boken kan man associera till Jules Vernes hurtiga äventyrare.
Hjältinnan har råkat ut för vampyren och har därefter ett märke i pannan. Det gör att hon i tankarna kan följa vampyren. Under hypnos kan hon vid solnedgång och soluppgång gå in i den sovande vampyren. Det är svårt att inte tänka på förbindelsen mellan Voldemort och Harry Potter.
26 jan.16