Sir Arthur Conan Doyle har skrivit fyra romaner om Sherlock Holmes. Troligen förknippar man Holmes mer med berättelser av novellkaraktär. Men romanen Bakervilles hund är känd och mer känd än vilken novell som helst. Och de två romaner som Doyle inledde sina Sherlock Holmes berättelser med, En studie i rött och De fyras tecken, har ändå nått en viss berömmelse. Men hur är det med den fjärde romanen Fasans dal? Den ter sig mycket bortglömd.
Jag har dock egenheten att tycka att det är hans bästa bok och jag har därför läst om den i en nyutgivning där den kallas Sherlock Holmes i skräckens dal. Doyle använder där samma teknik som i En studie i rött. Först en mystisk mordgåta, sedan dess förklaring i händelser i det förflutna, som utspelar sig i det fjärran USA och i ganska speciella miljöer. Mormoner i En studie i rött, ett hemligt ordenssällskap i Skräckens dal. Conan Doyle tycks lockas av hemlighetsfulla föreningar och slutna sällskap. Jag erinrar om De rödhårigas förening och Ku Klux Klan, som spelar roll i De fem apelsinkärnorna. Han utnyttjar väl generellt människors fördomar mot hemliga sällskap. Endast i fallet Ku Klux Klan är fördomarna befogade.
I Skräckens dal är det värre än så. Det handlar om antikapitalistiska fackföreningar som utvecklats till något närmast maffialiknande. Det hemliga sällskapet finns överallt i USA men just på den ort där handlingen tar sin början har det alltså blivit ett stenhårt gangstervälde.
Precis som i En studie i rött finnar jag denna bakgrundshandling vara den mest spännande. Och det är en oerhört bra roman. Kanske börjar En studie i rött mer rafflande. Baskervilles hund är ju med hundens lysande tänder en betydande skräckroman. De fyras tecken däremot finner jag konstruerad.
Mer skall jag nog inte avslöja om Skräckens dal. Även klassiska och välkända detektivromaner bör få behålla sina hemligheter.
Conan Doyle var ju läkare liksom dr Watson. Förebilden för Sherlock Holmes var en medicinprofessor som Doyle haft som student. Professorn gjorde alltså träffsäkra sociologiska och psykologiska iakttagelser, som han lärde ut till sina studenter. Mer av klassisk människokännedom och läkarklokhet, tycks det mig, än detektivisk förmåga att observera detaljer. Doyle såg tydligen något annat i detta, ett utkast till en mästerdetektiv. Robert Louis Stevenson som vid den här tiden vistades på Samoa för sin lungsjukdom kände omedelbart igen förebilden. Han var ju barn av samma Edinburgh som Doyle. Själv har jag tänkt att en filosofilektor som undervisade mig på filosoficum i Lund, klar, lärd, elegant, med exakt byggda meningar, tydlig artikulation och ljusa a-kvaliteter, skulle kunna vara en lika god förebild för en romangestalt. Av den fabulösa sorten.
10 okt. 19