Fjodor Dostojevskijs roman Onda andar är kanske författarens mest intressanta roman. Den är bitvis andlöst spännande. Som alla Dostojevskijs stora romaner är den outtömligt rik. Ett myller av personer och idéer. Till det yttre handlar den som tsarrysslands revolutionärer. Här finns en förfärlig destruktiv kraft. Och Dostojevskijs ville visa att dessa revolutionärer var barn av västerlandets upplysta idéer. Den godtrogna och förljugna liberalism som kännetecknat deras fäder.
Men det är en Dostojevskij- analys. Och som alltid tar en dostojevskijroman sina egna vägar. Vad är egentligen roten till det onda. Vad ligger bakom de destruktiva politiska handlingarna? Jo, ateismen. Men ateismen har sin egen problematik, kan leda till helt andra lösningar än revolution. För en av gestalterna, Kirillov, blir det i stället självmordet. Och finns det inte något som är ännu värre än ateismen. Jo, att varken vara varm eller kall. Den totala moraliska indifferensen. Att inte tro på någonting, inte ens på ateismen. För att personifiera detta måste Dostojevskij skapa den osannolike Stavrogin.
Jag skall säga att när jag nu läste om Onda andar drabbades jag av stor besvikelse. Den mest andlösa och förtätande texten saknas i min upplaga. Den som kallas Stavrogins brott eller Stavrogins bikt. Jag minns den som en kväljande klaustrofobiskt text, med en stark underliggande spänning. Och den finns alltså inte med i denna nyöversättning av Staffan Dahl från 1990. Medan man hade integrerat den i en upplaga från 1973. Förhoppningsvis på rätt ställe i romanen.
Varför integrerat? Vad är det för konstigt med denna text. Ja, den konservativa tidskrift som Dostojevskij skrev boken för ville inte trycka den. Den handlar om ett sexuellt övergrepp på ett barn. Det är en text skriven med så stark ångest att man rent av har misstänkt författaren för att själv ha gjort sig skyldig till något sådant. Men man vet ju att han som barn fick uppleva att det förekom ett sådant övergrepp på godset där han levde. Jag minns inte om han direkt bevittnade det eller om han bara såg den döda flickan. Det är säkerligen ett tillräckligt traumatiskt minne.
Berättelsen finns numera utgiven separat. Men det är onekligen bättre att läsa den på den plats i romanen där den en gång skrevs.
Stavrogin är egentligen inte någon politiskt brottsling. Han är en amoralisk människa. Och genom sin styrka och hänsynslösa opåverkbarhet tycker revolutionärerna att han vore en tillgång som ledare. Men i själva verket är han totalt indifferent. Han begår onda handlingar. Det blir mycket oklart vad som är hans drivkrafter. Det uppges att det är nyfikenhet och lust att experimentera med människor. Jag har svårt att tro på den förklaringen.
I början är det ganska harmlösa saker han gör sig skyldig till. Han tar en ståndsperson i näsan som sagt ”Mig drar man inte vid näsan”. Och släpar honom ett stycke. Och han skall tas i upptuktelse av guvernören för sitt beteende biter han denne i örat.
Men annars gifter han sig med en stackars handikappad och förkommen kvinna. Helt obegriplig varför. Men man mördar henne åt honom så att kan kan utnyttja en annan. Och han har ett förhållande med en tredje. Det är väl först genom en utelämnade texten som man förstår att han är gigantiskt ond.
Den aktive ledaren för revolutionärerna är den ormlike Pjotr Verchovjenskij. Inte heller han är besatt av några idéer. Det handlar mera om makt och en sorts devot inställning till den karismatiske Stavrogin. Han är bra på att bedra och ställa sig in, att tänka ut destruktiva planer, men känner starkt att de behöver Stavrogin som ledare. Man planerar ett mord på någon som har avfallit från rörelsen. Man misstänker denne som potentiell angivare.
Kirillov som tillhört kretsen tänker alltså ta sitt liv. Han anses mer eller mindre vriden. Och han anser att hans självmord är en frihetshandling och en handling som bevisar att Gud inte finns. Gud är nödvändig men finns inte, resonerar Kirillov. Men om Gud inte finns har Kirillov själv blivit gud. Det är Kirrilov själv som har makten över liv och död och det bevisar han genom sitt självmord. Därför är han förpliktad att ta sitt liv. Man tänker på existentialisternas tal om att människan är dömd till frihet.
Allt detta struntar naturligtvis hans gamla cyniska revolutionskamrater i. Men kanske kan man ändå ha nytta av hans självmord, tänker de. Om man kan få honom att ta på sig det mord de tänker utföra. Han skall alltså lämna efter sig en skriven lapp, där han tar på sig brottet. Och det är mycket spännande när Pjotr Verchovjenskij försöker försäkra sig om att han verkligen skriver under ett sådant dokument. Och att han sedan verkligen tar sitt liv.
Boken handlar om mycket annat. Det börjar med en satirisk berättelse om Pjotr Verchovjenskijs far. En förljugen och egoistisk liberal och hans förhållande till den kvinna han parasiterar på. Väldigt länge verkar romanen vara en uppsluppen satir. Näsdragningen och öronbitandet ingår också i denna del.
När revolutionärerna kommer in i bilden. skildras ett annat naivt par, guvernörparet, väl närmast ett borgmästarpar, som Pjotr Vechovjenskij med lätthet lurar och manipulerar.
De onda andarna lever på den den västerländskt influerade liberalismen naivitet. Detta är reaktionären Dostojevskijs bestämda mening.
16 sept. 22