Jag undrar varför jag är så intresserad av dogmatisk övertygelse. Det är som om det låsta tänkandet var en alldeles särskild provokation för mig. Just därför att tänkandet är så låst blir det en intellektuell och psykologisk utmaning att skapa sprickor, att så tvivel. Dessutom, eftersom jag alltid försöker vara konsekvent, känner jag igen något hos mig själv i dogmatikerna.
Uppdrag gransknings program om bögbotarna har framför allt skapat upprördhet bland de angripna. Alla vi andra tänker: ”Jaså, är det numera inte värre.” En själavårdare styrs av sin teologi och sin verklighetsbild, det är inte mycket att göra åt. Sammanfaller den med konfidentens är det mycket begärt att han aktivt skall gå in för att korrigera den. Själavården blir inte bättre än teologin tillåter, det tror jag är oundvikligt.
Men reaktionärerna vaknar. Plötsligt bågnar Kyrkans Tidning av insändare. Och i Dagen framträder reaktionärerna. Inga eftergifter mot den moderna världens tyckanden, här handlar det om lydnaden till Gud. ”Lydnad” är nyckelordet och den gäller obetingad. Det är givetvis en auktoritär grundhållning.
Somliga av dessa kämpar visar stor beredvillighet att ta på sin obehag. (Se t.ex. Olof Edsinger i Dagen 18 juni). Visserligen blir religionen en stötesten för moderna människor, men det priset är värt att betala. Och de kristna av denna konsekventa typ kommer att förföljas. Det behöver knappast få någon att hesitera, redan i det gamla Rom var de kristna martyrer i konflikt med den världsliga staten. Det handlar inte heller om några sekulära argument mot homosexualitet, det handlar om Guds vilja. Man är mot homosexualitet av ett enda skäl, Bibeln och Gud.
Det där är naturligtvis en prisvärd tydlighet och ett prisvärt mod. Men det brister på en avgörande punkt. Det finns en insikt som saknas. Nämligen att det man kommer i konflikt med inte är något modernt tyckande i största allmänhet, utan de demokratiska grundvärderingarna. Det vore än modigare och rakare att ta avstånd från demokratin. Skälen till att man inte uttryckligen gör det kan vara många. 1. Man finner frågan ointressant, demokratin är ett människopåfund som alla andra, vad det gäller är att lyda Gud. 2. Man har aldrig funderat över samhället, det är teologi som intresserar en 3. Man definierar demokrati så att någon konflikt inte uppstår.
På den tredje punkten har jag naturligtvis goda argument för att detta inte låter sig göra. Och vill man visa sitt mod så är ”Jag är kämpande antidemokrat” ett modigare uttalande än ”Jag lyder Gud”. Det senare uttalandet är obegripligt och ointressant för de sekulariserade medan de med rätta blir starkt chockade av det förra.
Det får inte så stora konsekvenser att vara antidemokrat. Ingen kommer att hindra en från att rösta i politiska val. Själv skulle jag finna det moraliskt fel att rösta om jag kommit till den insikten om mig själv att jag inte delar detta samhälles grundvärderingar, men det måste vara en fråga för den enskildes samvete. Och tron blir inte längre en stötesten för den kämpande demokraten utan det blir en moralisk förpliktelse att avvisa tron.
Så är det. Konflikten är alltså en smula värre än man omedelbart inser eller vill erkänna.
Och så är det ju Knutby. Vad har man för teologiska argument för att barnflickan gjorde fel? Hon var övertygad om att hon gjorde Guds vilja och hon stödde sig på Bibeln. Gud vill ibland sådant som människor finner ont och oförnuftigt, fördömandet av homosexualitet är ju en sådan sak. Gud hade utsett henne till något lika svårt som han utsatte Abraham för. Vem vet Guds vilja? Varför är en enskild pastor sämre än andra på att veta den? Om Gud ingriper i skeendet, om man stöder sig på Bibeln, ja, då finns det ju inga teologiska argument mot Helge Forsmo.
30 juni 14