Några små anspråkslösa och humoristiska begravningssånger gör ett starkt intryck genom kontrasten mellan humor och allvarligt ämne. Fredmans sång nummer 6, ”Hör klockorna med ängsligt dån”, berättar om begravningen av en brännvinsbrännare och suput. Hans hustru skulle blivit full om hon någon gång tagit sig orådet före att kyssa hans haka. Den bildade minns Anna Maria Lenngrens dikt om en lika tragikomisk figur, Cornelius Tratt. Men avslutningen på bellmansången ger ändå en fläkt att dödens obeveklighet. ”Din kista man rörer...... Ta i, kommendörer! Trumpetare blås”!
Än mer sång 19, ”Ack, döden är en faslig björn”. Björn betyder här fordringsägare. Lika obarmhärtigt som en fordringsägare, kräver döden sitt. Man kommer inte undan. När skuldsedeln, livsreversen, är förfallen, är det bara att gå. De jordiska fordringsägarna får bilda begravningsprocessionen.
Den sorgligaste dödsdikten är episteln om den lungsjuke Movitz. Epistel 30. ”Drick ur ditt glas – se, döden på dig väntar”. Det är svårt att inte tänka på Ingmar Bergman, döden och riddaren i Det sjunde inseglet. ”Bliv ej förskräckt; han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen – kanske än på ett år.”
Och så skildras Movitz kroppsliga förfall. Han hostar, tungan är vit, hyn gul, ådrorna sväller, tarmarna brinner. Och hjärtat slår ängsligt. Han uppmanas att dricka. Han vill inte dö och han kan fortfarande ropa gutår. Men både Movitz själv och sångaren vet hur det är beställt. Här finns varken ett leende som i de humoritiska sångerna eller en panik som i ”Karon i luren tutar”. Bara naken rädsla inför det oundvikliga. Det är eländigt och drabbande.
26 juni 18