Bellman som dödsdiktare, då? Jag har redan för ett par år sedan skrivit om den mest suggestiva episteln som också är min favorit i Bellmans produktion, Karon i luren tutar. Epistel 79. Det var den 25 september 2015 jag skrev. Sångaren befinner sig på krogen och försöker få kredit till en färdknäpp för resan på dödsfloden. Allt medan döden rycker allt närmare och dödsskräcken stegras. Det dubbla perspektivet, den realistiska krogmiljön och dödsfärjan som symboliserar vetskapen om dödens annalkande. Allt under elementens kusliga raseri.
Detta kan aldrig överträffas. Bellman har skrivit ett antal vackra kyrkogårds- och begravningsdikter. ”Märk hur vår skugga” (epistel 81) och ”Aldrig en iris på dessa bleka fält” (epistel 54). Som börjar mycket suggestivt och slutar i karikatyr och komik. Det är dessa förbluffande bellmanska stilbrott. Motsatsen låter sig också tänkas. I epistel 3, ”Fader Berg i hornet stöter”, och epistel 82, ”Vila vid denna källa”, kommer döden oväntat och till synes obefogat in på slutet. Efter en vanlig, inte särskilt dramatisk, fest i epistel 3 står sångaren plötsligt i Karons båt. I epistel 82 har visserligen Ulla stått brud för sista gången, så någon form av avsked handlar det om. Men strax innan detta nämns har ödesgudinnan Kloto klippt en knapp ur syrtuten på Fredman. Detta sker på Karons bud. Syrtut är förstås en sorts rock. Som bekant skulle man ha ett mynt i munnen, en obol, när man gav sig ut på dödsfärden. För att kunna betala färjkarlen. Den fattige Fredman får ersätta myntet med en knapp.
Carl Fehrman räknar även Sång 32, ”Träd farm du nattens gud”, till kyrkogårdshymnerna. Men den utspelar sig bara delvis på en kyrkogård, är en nattstämning där natur och människor går till vila. Om döden handlar den inte mycket. Fast man i början rör sig bland gravvårdar och vattensorlet under jorden ”gör ögats sömn så söt, att döden liksom känns var droppe blod förstela i själva hälsans sköt”. Det handlar väl om en frid så djup att man skulle kunna dö stilla och odramatiskt. Sedan nämns inte döden mer, utan kyrkogården lämnas, skildringen av den stilla kvällsstämningen fortsätter tills sångaren somnar.
Men de två andra kyrkogårdsepistlarna?Anslaget, ”Märk hur vår skugga - märk Movitz, mon frere - inom ett mörker sig slutar”, fångar omedelbart med sitt suggestiva anslag. Skall vi tänka oss att vårt skuggliv ändas med döden? Och sedan varieras förgängelsemotivet, vår jordiska prakt blir intet. Döden försonar allt. Ingen ovänskap, ingen vansklig lycka längre, ingen ojämlikhet.
Men så kommer sista strofen. Då den efterlämnade maken, långhalsad och smal, står och glor. Han kallas grälmakare, möjligen i den moderna betydelsen. Och den döda var krögarmadam och en glad typ. Det bästa man kan göra för att hedra henne är ett rejält gravöl.
”Aldrig en iris” framhäver det ödsliga och sterila med kyrkogården. Det är svarta kors och gravar. Det är korpral Boman som är död.
Där står hans sörjande hustru. Men resten av begravningsföljet är månglerskor. Kan det betyda prostituerade? Det enda man vet är att de driver handel. Kanske i stället gamla fordringsägare?
Och änkan funderar på hur hon skall sy om hans efterlämnade kläder åt sig själv. Och får rådet att glömma sin sorg och ta sig en ny korpral.
Då gör de rent humoristiska begravningsdikterna paradoxalt nog ett starkare tragiskt intryck. Låt oss titta närmare på dem i en kommande bloggpost.
25 juni 18