Vänersborg och Birger Sjöberg är starkt förknippade. Men man måste vara mer orienterad för att känna hans anknytning till Helsingborg. Om Fridas visor speglar Vänersborg är ”Kvartetten som sprängdes” Krutstan, snarare Helsingborg. Men allt är dikt och allt är fri blandning.
Dikt är således dikt. Och lika säkert är att det finns en verklighet bakom dikten. Trots viljan att göra den universell, hämtar varje författare sitt stoff ur en personlig erfarenhet. Diktare som söker det universella och existentiella måste avsky snokande litteraturvetare. Med möda objektiverar och förallmännerligar diktaren sina subjektiva upplevelser. Och litteraturvetaren för det tillbaka till det triviala ursprunget. För en läsare är det inte ointressant. Man kan hålla många tankar i huvudet samtidigt. Det är till och med prisvärt att göra det, ty det ökar själens vighet. Att dels se det sublima och allmängiltiga. Och därefter koppla det till sitt eget liv och sin egen verklighet. Och sedan som en tredje process intressera sig för författarens person och hur han har gått till väga. Litteraturen får oss i bästa fall att växa som människor. Det kan reflektioner om förhållande mellan liv och verk också göra.
Grönköpings Veckoblad ville parodiera den typiska småstaden. Grönköping är ingen speciell småstad, den är småstaden i största allmänhet. Och naturligtvis är udden riktad mot oss alla. Det inskränkta och i den meningen småstadsmässiga hos envar. Hur får man en stockholmare att skratta åt sig själv. Jo, genom att förflytta honom till Grönköping. Moderna löjligheter blir särskilt löjliga när de uttalas av en självhögtidlig borgmästare i en småstad vid förra sekelskiftet.
Och ändå tänker vi på den misslyckade studenten och folkskolläraren Nils Hasselskog som vi mer än andra förknippar med Grönköping. Vad har han tänkt på i Alingsås, när han skrev om Grönköping?
Vilka städer lämpar sig för litteratur och vilka författare? Stockholm lär vara Sveriges mest litterärt omskrivna stad, Lund därnäst. När jag i mitten av 70-talet intresserade mig för Malmö fann jag litteraturen mager. Men det var före Fredrik Ekelund och Torbjörn Flygt. Och Jacques Werup hade inte hunnit med så mycket ännu. Malmö har framträtt som kulturstad sedan dess. Och Göteborg tycktes likaledes ha ont om litteratur när jag i början av 80-talet kom till västsverige.
Men vilka diktare är så föga platsbundna är det närmast gör våld på dikten när man försöker förankra dem lokalt. I Pär Lagerkvists fall är det svårt, i Birgitta Trotzigs så gott som omöjligt. Jag läser i Sundsvalls Tidning att staden försöker ta vara på Lars Ahlin. Vi får se hur det går, Sundsvall spökar kanske mer än man tror i Ahlins dikt.
Jag vet mig en gång ha frågat efter Ode Balten på turistbyrån i Dals-Ed. Var och en sitt eget Grönköping.
28 juni 18