Det finns reella problem och det finns pseudoproblem. Det påmindes man om när man läste Niklas Orrenius i DN i lördags (28 okt.). Det talas mycket om integration och anpassning till svenska värderingar när det gäller invandrare. Och det leder till märkliga och småsinta debatter om hälsningsseder och klädedräkt. Där det uppenbarligen inte handlar om något annat än svenskars konformism och intolerans.
En mera verkligt problem är när människor i auktoritära miljöer känner sig förtrycka. Det tycker inte att deras familjer lever upp till respekten för individens frihet och en självklar jämlikhet mellan könen. De skulle hellre vilja att samhället ingrep kraftigt mot sådana tendenser. Lever man i ett fritt land borde ofriheten i det gamla länderna vara ett minne. Men, tyvärr, påtvingad frihet leder inte till något gott, revolten mot kultur- och moralkonservatismen måste komma underifrån. När man själv är vuxen kan man sluta att föra de auktoritära mönstren vidare.
Det förblir naturligtvis problematiskt. Att problemen upphör efter en eller två generationer är en ringa tröst för den generation som hamnar i kläm. Vi har som bekant bara ett liv. Och den som försöker slå sig loss måste kunna lita på samhällets stöd. Dessvärre är det ju så att vårt välordnade land hellre talar med grupprepresentanter, förhandlar med ledare snarare än med individer. Därmed stöder vi konservatismen snarare än frigörelsen.
Men det finns en sak som aldrig får accepteras och det är rasismen. Det odlas en del myter om svennehat som döljer det verkliga problemet. Det verkliga problemet är inte hat mot svenskar utan att man importerar etniska konflikter till sitt nya hemland. Och där kan det vara fråga om urskillningslöst hat.
Den mest groteska formen och så vitt jag förstår den allvarligaste är antisemitismen. Man brukar kalla miljöerna för muslimska men jag förmodar att de snaraste borde kallas arabiska. Grotesk därför att det drabbar alla judar, även sådana som varit svenskar i otaliga generationer och även sådana som inte har minsta relation till staten Israel. Det gör det groteskare. Även om all förföljelse och allt översitteri är fullständigt vämjeligt. En minoritet får aldrig förföljas bara för att deras traditioner och politiska sympatier retar mobbarna. Denna intolerans måste mötas med total intolerans. Var och en kan visserligen kritiseras för sina politiska sympatier, var och en måste tåla kritik av sina värderingar. Förföljelse och mobbing är en annan sak. Att det starka samhälleliga tabut mot rasistisk förföljelser gäller även den som själv tycker sig rasifierad måste vara fullkomligt klart. Samhällets hållning handlar inte om makt, hur mycket näträtt man kan tillvälla sig. Utan om att värna rätten.
Sverige är inte hotat av främlingar. Men Sverige måste kunna försvara sina minoriteter.
30 okt. 17