Hur var 2016? 2016 var året då besvärliga kärleksrelationer dominerade litteraturen. Det är naturligtvis ett tidlöst tema, själv läste jag en svensk roman från 1983, I höstens spröda ljus av Mats Gellerfelt, och det var lika smärtsamt då. Men det här året var det Ebba och Horace som skrev varsin bok om en havererad relation. Men det kom flera. Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap” verkade vara en originell variation på temat. Också välviljan kan ha sina fallgropar och kan förtjäna att misstros.
Och själv skrev jag en refuserad äktenskapsdialog tillsammans med hustrun. Det var årets höjdpunkt. Det började som ett skämt, kunde vi skriva en lycklig bok om ett långt äktenskap som en motvikt till Ebba och Horace. Vi sa till varandra att vi tog en betydande risk. Det som skulle skildra århundradets kärlekslycka kunde bli århundradets kärlekshaveri. Börjar man ta upp gamla tvisteämnen står grälen snart i högan sky. Århundradets kärlekslycka varar kanske bara så längre man inte börjar prata om den.
Men det blev en fantastisk upplevelse. Gamla minnen återupplivades och kärleksglöden slog ut i full låga. När vi skrivit färdig och ett förlag fick bedöma det, refuserades det. Det var förstås personer som var proffs och de bedömde att det inte hade tillräckligt allmänintresse. Eftersom man aldrig kan eller bör värdera sitt eget verk och en sådan här, skall vi säga, intim text, naturligtvis är speciellt svårbedömd, får man acceptera förlagets dictum. Det centrala är ju inte att boken kommer ut utan att den absolut är värd att komma ut. Och så många tveklösa refuser tyder på motsatsen.
Välvilliga vänner har föreslagit oss att ge ut den på eget förlag eller att låta den cirkulera i vän- och familjekretsen. Men vänners nyfikenhet, hur välvillig den än är och jag har bara justa vänner, talar naturligtvis för tystnad. Det intressanta är om den har ett värde förutom för den vänskapliga nyfikenheten. Och det hade den uppenbarligen inte.
Ändå var det fantastiskt att skriva den. Christina är verkligen min bästa vän, sällan har ordet livskamrat varit mer på sin plats. Och den erotiska besattheten från min sida har visat sig bestå. Alla som läste mig i studentpressen minns min frustrerade erotik. När bejakelsen inte hindrades blev den av naturliga skäl livslång.
Det är möjligt att vi hade lite olika uppfattningar om hur boken skulle skrivas. Det enda som kunde kompensera att skildringen med nödvändighet blev ”En kos dagbok” var en rasande uppriktighet. Därav min stående ironiska kommentar ”En kos dagbok - hänsynslöst uppriktig.”
Därför var det ett omdöme från förlaget som sårade mig något, nämligen ”artig”. Att min närmast fanatiska kärlek kunde förväxlas med artighet, smärtar mig. Men det är kanske sant när det gäller Christina. Jag tror att hon hela tiden, tänkte på mig, att hon var noga med att inte såra mig. Hon är uppriktigare när hon grälar.
Dessutom var hon inställd på att det hela inte skulle lukta litteratur, utan vara spontant och uppriktigt. Hon har fört dagbok under hela vårt äktenskap. En fantastisk källmaterial, som jag ser det, långt närmare sanningen än det man minns i efterhand. Hon citerade en del och det som stod förvånade henne och förbluffade och upprörde mig. Hon var dock alltför restriktiv med att citera. Jag tror att hon citerade så sparsamt därför att det var för lättköpt att bara skriva av. Men jag menar att hon borde ha levererat långa citat som vi sedan kunde reflekterat över.
Och här finns nog en skillnad i hållning. Christina ville inte tynga texten, jag ville nog just det. Om läsaren tycker det är rimligt underhållande ända till slutet men ändå lämnar boken med ett ”jaså”, så är det inte bra. Borrar man som en besatt så riskerar man att göra texten oläslig. Men det kan också hända att man lyckas skriva något verkligt intressant. Knausgård har ju visat att det som borde vara trivialiteter kan laddas med intresse.
Varför blev jag bestört? Christinas redan från början ådagalagda ambivalens inför mig. Det borde inte förvånat mig. Inför mig kan man knappast vara annat ambivalent. I bästa fall, får man tillägga. Helt negativ kan man naturligtvis vara. Kvinnor är ofta ambivalenta, förälskelsen är en sorts uppror mot det egna jaget. Det upproret går dock alltid över. En vanligt problem är att den karl man då har kvar kommer att te sig som en främmande element.
30 dec.16