Vad skall man göra åt en opinionsbildare som erkänner att hen systematiskt skrivit saker som hen inte menar? Att syftet i stället varit att provocera och väcka uppmärksamhet. Det kan man ju i många fall misstänka, men när någon cyniskt erkänner, råder det ju inget tvivel.
Men vem skulle erkänna? Jo, den som lämnat sin verksamhet. Så Linda Skugge räknade väl inte med att återvända när hon sammanfattade sin tid som kolumnist i Expressen. Men hon har av oklar anledning, tagits till nåder i pressen. Kanske är hon envis och behöver tjäna pengar och kanske har hon ännu förmågan att väcka uppmärksamhet. Ty nu är hon kolumnist och kulturskribent i Aftonbladet i stället. Och hon får alltså göra prestigefyllda intervjuer för Svenska Dagbladet.
Och intervjun med Lena Andersson får en att ta sig åt huvudet (28 juni). Hon avslutar intervjun med att hota med att bli Lena Andersons stalker. I sådana fall är det närmast en lättnad för läsaren att Skugge har så låg trovärdighet. Men det är möjligt att Linda Skugge är trovärdig så långt att hon liksom Lena Andersson har svårt att ta ett nej. Det gör henne dock inte mer intressant. Linda Skugge erkänner att hon är lite kär i Lena Andersson och finner henne alldeles, alldeles underbar. Men den integritet som hon berömmer hos Lena Andersson gör det nog svårt att hoppas på att hon kan få annat än nej, när hon är så pass kladdig.
Men vad kan en opinionsbildare hitta på när lögnerna verkar för uppenbara och cynismen inte längre roar? När allt faller samman i en stor och uppenbar tomhet. Jo, det visar sig i Linda Skugges svar till Elina Pahnke (Sydsvenskan 7 juli). Man utropar sig till konstnär. Det jag sysslat med har inte varit usel opinionsbildning, det har varit konst! Dålig och tom och usel konst, kan kanske läsaren invända. Men det vet man ju hur det är med konst. Det är en fråga om estetiska värderingar. Och Linda Skugge måste ju få ha sina.
Hon kallar sig ett lyckopiller. Det är kanske att ta till. Men en viss munterhet väcker naturligtvis ett så fräckt bondfångeri.
8 juli 20