Ibland känner man lust att städa. Bemöta sådant i debatten som man inte hunnit bemöta. Jag tänker på historikernas diskussion med Jan Guillou om vad vi visste om förintelsen. Och på en serie kommentarer på min blogg som rörde sverigedemokraterna. Kommentatorn var själv inte sverigedemokrat men hade förståelse för vissa av deras argument. Jag bemötte en del i torsdags men allt hann jag inte med.
Historikerna börjar i sitt senaste debattinlägg (DN 26 sept.) med att klaga på vilken liten roll historiska fakta spelar i debatten. Det kan man knappast säga. Så vitt jag förstår gör deras belägg intryck – i varje fall gör de intryck på mig. Särskilt gör det intryck på mig när Sveriges Radio, Stockholmstidningen och Aftonbladet åberopas – Handelstidningen nådde väl bara de redan frälsta. Men var historikerna tycker är väl att det borde tysta varje invändning och reflektion. Och här saknar jag en historikernas självbesinning.
Historiker kan nämligen aldrig nå sanningen om hur det egentligen var. På varje historikers kylskåp borde det stå: Förväxla aldrig det som kan beläggas med det som verkligen var. Tillgången på källmaterial sätter alltid en gräns för vad man kan veta, ingen vet mer än vad källmaterialet tillåter. Det är ovetenskapligt att spekulera i vad som inte låter sig beläggas. Men att påstå detta är inte samma sak som att påstå att någon nödvändigtvis har sagt en osanning.
Detta sagt som en allmän reflektion som inte har mycket med denna debatt att göra. Historiker gör naturligtvis mer än att samla fakta. De är också vana att reflektera över sitt material, dra sannolika slutsatser, sätta in det i sitt sammanhang. Men det är inte säkert att den delen av verksamheten enbart är en uppgift för historiker. Framför allt inte rörande vilka moraliska slutsatser man kan dra. Att göra en moralisk bedömning av verkligheten är alltid ovetenskapligt. Och alltid nödvändigt för envar.
Jan Guillous enda starka argument avfärdar historikerna på ett korkat sätti sitt senaste inlägg. Jan Guillou anför ett exempel på desinformation i antinazistiska Se så sent som 1944. Historikerna påstår att han därmed tror sig ha vederlagt alla exempel på sann information som de själva letat fram.
Men det är långt ifrån Jan Guillous poäng. Vad han säger är att om till och med antinazistiska journalister så sent kunde vara så okunniga, hur okunniga kunde då inte vanliga människor vara?
Nu är frågan vad ett enstaka exempel betyder. Man tycker sig ha upplevt att journalister, också sådana som borde veta bättre, ibland skriver hårresande saker. Kort sagt, olycksfall i arbetet inträffar. Enligt historikerna bör vanliga läsare inför Se-artikeln ha reagerat med: ”Jamen, herregud, det vet ju alla människor att det är judarna som transporteras till dödslägren. Har de inte läst någonting av det som stått i svensk press det senaste åren.” Det kan ju ha varit så.
Det är naturligtvis så att ju generellare man tolkar Jan Guillous grundpåstående, ”vi visste ingenting”, desto orimligare blir det. Tolkar man det som ”Ingen visste något” blir det naturligtvis absurt. Man måste alltså precisera vad man menar med ”vi”. Och det har jag tidigare diskuterat.
Jag får återkomma till min kommentator Totte om sverigedemokraterna.
29 sept.14