”Fuller av ångst och twijk”. Så karaktäriserar Stiernhielm en klassisk valsituation. Är det något jag har glömt? Hur var det egentligen i min ungdom? Jag var inte i takt med tiden. Är det inte egentligen samma sak nu?
Ingen hegemoni hindrar någon någonsin från att tycka fritt. Men, människor lyssnar inte, det kan ändå tidsandan åstadkomma. Man blir som en pelikan i öknen. 60- och 70- talet var en tid av likriktning bland de intellektuella. Men det innebar en likriktad offentlighet. Numera är likriktningen mera decentraliserad. En likriktad motoffentlighet. Som just genom sin likriktning blir en starkare motröst.
Intressant är förstås den högerintelligentia som jag kallat för populismens bakblåsare. Då minns jag att den marxistiska vänstern som sin tid var en helt generations intellektuella. Alla tänkande människor var kanske inte vänster, som det sas, men generellt var det de mest begåvade. De högerinriktade bakblåsarna tycks mig inte heller obegåvade. I Hynek Pallas artikel om Hannah Arent i söndagens Dagens Nyheter står det att Hannah Arent bekymrade sig över de intellektuella vännernas svek. Man ägnade sig åt ”intellektuella krumbukter”. Man sa ”fantastiskt intressanta och komplicerade saker” men ”gick i sina egna tankefällor”. Jag kommer ihåg att jag berömde Alice Teodorescu när hon ännu skrev i landsortspressen och ansåg Anna Dahlberg vara den mest hoppfulla av Expressens ledarskribenter. Jag hälsade med glädje när hon blev politisk redaktör. Och jag förnekar inte att de är stora kapaciteter. Jag är lika imponerad av dem som jag var av studentvänstern på sin tid.
Hur står det då till med den offentlighet, som skall balansera kamratgrupperna på nätet? Den offentlighet där man skall väga vad som är rimligt. Värderingsfri eller objektiv kan opinionsbildning aldrig vara. Men offentligheten har ett krav på intellektuell hederlighet som motoffentligheten inte behöver underkasta sig.
Uppenbart väljer man olika vägar. Göteborgs – Posten, Expressen och Kristianstadsbladet (med dess avläggare Ystads- och Trelleborgs Allehanda) förhåller sig på annat sätt till högerpopulismen än Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Upsala Nya. Och större delen av en liberala landsortspressen har samma agenda som de senare. Den socialdemokratiska pressen stöder vanligen även detta, liksom kultursidorna, som är fristående, men marginaliserade. Aftonbladet och Dagens Etc. för en del vänsterdebatt och inte får utrymme i annan press. I synnerhet Dagens Etc. tycks mig ha åtskilliga bekräftelseartiklar. Där man egentligen inte argumenterar men bekräftar läsekretsens känslor. Det liknar nätgängens decentraliserade hegemoni.
Åsa Linderborg däremot säger emot också inom vänstern. I det fallet är hon en tillgång.
Den moderata pressen ter sig lite tandlös. En och annan ledarskribent går på Göteborgs – Posten/Expressen – linjen. Ivar Arpi på Svenska Dagbladet har ju gjort sig ett namn i det avseendet och Per Gudmundson är svårt att sätta på formel. Annars finns här både liberaler och stillsamma kulturkonservativa i moderat press och en och annan tuff högerprofil som Fredrik Haage i Smålandsposten.
Men vem är det som känner ångest och tvekan? Ja, jag funderar ju lite grann över min egen linje. Och huruvida min situation är annorlunda än den var i min ungdom. Jag hade alltså höga tankar om mina intellektuella motståndare. Mina meningsfränder i etablissemanget tycktes mig ganska kortsynta, tråkiga och korkade. Jag sa stillsamt emot mina engagerade generationskamrater men var naturligtvis betydelselös. I efterhand fick jag rätt, men det är ju en rent personlig tillfredsställelse. Ett facit över ett betydelselöst motstånd. Jag skrev ju i studentpressen vid den tiden. 68 intervjuade jag judar, kristna, marxister och konservativa. Först på 70-talet i en revolutionär nation skrev jag artiklar som förhöll sig till politiken. Men mest skrev jag om sexualitet, vill jag minnas.
Och idag? Min betydelse har knappast ökat. Så får jag i stället iaktta dem som har större betydelse. Kanske ser vi just nu ett etablissemang som alltmer börjar lyssna på oppositionen. De trosvissa har en viss överlägsenhet över de mer öppna. I söndagens Sydsvenskan (25 juni) skriver två liberaler att det var rätt att tala om volymer, när det gäller hur många invandrare som kunde tas emot. Vi får se vart det barkar hän.
29 juni 17