Kanske gäller det att ta ett halvt steg tillbaka och fundera. Det centrala för en skribent är att bevara sin frihet. Jag har ofta undrat vad åsikter har för betydelse för oss, hur de hänger samman med självhävdelse. Detta att säga sin mening tycks vara ett starkt behov. Jag som levt hela mitt liv i tyckarbranschen, i varje fall en alltför stor del, bör fråga mig vad detta säger om mig själv.
Lust att påverka? Men egentligen är det inte så starkt hos mig. Jag har vissa liberaloida drag i min personlighet som drar i motsatt riktning: ”Jag tycker detta, andra får tycka vad de vill.” Tankeväckande resonemang? Ja, kanske. Kanske vill jag vara en av de många, motstridiga, rösterna, som hjälper människor att orientera sig. Jag anstränger mig för att mitt bidrag till den gemensamma tankepoolen skall bli så bra som möjligt.
Men varför är detta att framföra sin oförytterliga mening så starkt hos många människor? Hellre än att berätta om sig själv, sitt liv, sina minnen, vill man hävda en ståndpunkt. Det är på ett annat sätt stimulerande och livgivande. Säkert har det en koppling till självhävdelse, i så fall i en mycket vid betydelse av detta ord. Hänger samman med människans lust att prestera och skapa. Verklighetsiakttagelser, livsfilosofiska resonemang, ger inte samma kick. Säkert är det individuellt. Men för väldigt många människor är detta att framföra en åsikt ytterst viktigt och laddat med starka känslor.
Jag skrev i går om mitt kvinnoproblem i ungdomen. Jag lyssnade ivrigt efter kvinnliga röster i debatten. Försökte tänka mig in i och förstå. Det som sas var ofta plågsamt, verkade överdrivet och främmande. Men det var de enda kvinnoröster som trängde in i min vardag. Manschauvinister hade jag ingen svårighet att avfärda, jag var ju själv man.
Jag tänker naturligtvis på tidsandan, flockmentaliteten. Och på känslorna som styr resonemangen. Hur människors känslor präglas av det som legitimeras av tiden. Att man intensivast känner den indignation, som berättigas av tiden. Tiden bestämmer vad som är normalt och legitimt och människors reaktioner bestäms av det. Man blir inte särskilt kränkt av det förtryck som ännu ingen har ifrågasatt.
Jag har ofta påpekat att det gäller att vara galen i tidens riktning. Den galenskap som går på tvärs mot tiden avfärdas med ett skratt. Men om någon drar ut tidens tankelinjer i det absurda, anses det högintressant. Någon vågar modigt ta konsekvensen av vad alla tänker.
18 sept.15