Johan Hakelius i Expressen och Alice Teodorescu i Göteborgs – Posten var i lördags inne på samma linje (27 maj). Man skall inte svara på terrorism med kärlek, man skall svara med vrede. Nu löser en känsla ingenting, det är hur man förhåller sig och hur man agerar som betyder något. Men Hakelius menar att vrede kan leda till konstruktiva handlingar. Det kan leda till motsatsen också, till rasism och islamofobi. Kärlek förefaller ofarligare. Om man nu alls skall rekommendera en känsla.
Och apropå islamofobi. ”I kampen mot den islamiska terrorismen behöver vi gå till botten med varför alla dessa dåd begås i en och samma religions namn?” säger Teodorescu en passant i samma artikel. Får jag föreslå Alice i underlandet att det är en historisk slump. Tittar man nämligen på saken historiskt så kan vi se fasansfulla teokratier som ingalunda är knutna till en och samma religion. Just nu tycks ett antal skurstater använda islam som ett lämpligt politiskt kitt, en möjlighet att skilja onda från goda och etablera ett vi och dom - tänkande och som en ideologi som skall ursäkta och legitimera förtrycket. Som bekant fungerar den religiösa övertygelsen även utmärkt till att hetsa mot fel sorts muslimer.
Är det då religion i allmänhet det är fel på? Europas två stora förtryckarsystem i modern tid har varit ateistiska. Och en religion som används politiskt i förtryckets tjänst kan knappast bli så diskrediterad som en politiskt ideologi som alltid tycks leda till förtryck när den prövas empiriskt. Vilket ju har varit marxismens bittra öde. Detta apropå Adam Cwejmans artikel på G.P.:s ledarsida 24 maj.
Samtidigt förskjuts hela tiden debatten. Och de som från början kämpade för en sådan förskjutning jublar och ser det som ett tecken på att de hade rätt. Och fortsätter att klaga på att legitima åsikter och rekorderliga människor stämplas som bruntonade. (Petter Birgersson i Ystads Allehanda 27 maj). Nå väl, vad som anses legitimt och rekorderligt varierar med tiden.
Kanske borde dessa förfasare i stället betänka sitt eget ansvar.
Till min förvåning läser jag denna morgon (29 maj) att Lars J Eriksson på Skånska Dagbladet vill ha erkännande för att han upptäckt motsättningen mellan shia- och sunnimuslimer. Han känner sig länge ha varit ensam om den insikten. Han säger också att det är tydligt ”vilken gren inom islam som hotar liv och säkerhet i stora delar av världen.” Men sanningen är ju den att både shia- och sunnimuslimer har sina extremister och skurkstater. Rushdie-affären, som väckte mitt eget intresse för islam, gjorde att jag till att börja med, trodde att shiamuslimerna var de verkliga bovarna. Sedan såg jag ju att både huvudinriktningarna hade sina onda och goda. Men islamiska staten är sunnimuslimer, så långt har Lars J Eriksson rätt.
29 maj 17