Vid den pågående debatten tänker jag tillbaka på min ungdom. Begick jag någonsin några övergrepp? Naturligtvis inte, men jag gjorde ju inget annat heller. Jag har läst och drömt och legat fruktansvärt länge vid ett universitet, det är vad jag har gjort. Jag lärde mig aldrig att spela något erotiskt spel och jag ville det inte heller. Allt jag ville var uppriktighet.
Någon gång, det måste ha varit hösten 77, blev jag tillfrågad av en kristen vän om jag ville lyssna på bland andra Gustaf Wingren och Bo Strömstedt i Västerkyrkan/ Micklagård. Det slog mig då, när jag träffade en del kristna ungdomar, att pojkarna verkade hämmade och flickorna frimodiga. Det har självklart inte ens anekdotiskt värde, men det fick mig att tänka, att om det var så, fanns det säkert ett samband. Jag tänker på detta med rolltagande. Man träffar en person som pratar mycket och man blir tyst. Man träffar en person som är tyst och man söker fylla tystnaden. Männen har ju av tradition uppgiften att ta initiativ. Hur kan man bejaka sin sexualitet när man från början måste koncentrera sig på att hålla på avstånd och springa undan? En mindre aggressiv manlig approach kan därför lämna större frihet.
Jag minns ett lundagårdsjublieum 1980 där min oförmåga till erotiska initiativ kom att diskuteras i en krets närstående. ”Du har säkert gjort många flickor besvikna genom din ovilja att gå till handgripligheter”, sa en vän till mig. ”Det kan vara så”, svarade jag ”men för mig är det viktigare att respektera min medmänniskas frihet än att nå erotisk framgång”. Jag sa det med hetta och jag läste i Örjan Björkhems ögon att han förstod mig. Lars Westerberg, denna ideologistyrda marsmänniska. Det kan inte vara på annat sätt för honom, så tänkte de klokaste av mina lundagårdsvänner. Och jag hör i bakhuvudet Christinas röst: ”Det var inte ideologi, det var feghet”.
Och visst, också detta. ”Ska jag våga ofreda universum? Gott om tid, på en minut, för de beslut och motbeslut som en minut kan stryka ut.”
Men för att återgå till det mer generella. Var det inte en galen tanke av mig att vilja ha ett samtycke så att säga på distans och på nykter kaluv? Är inte nästan allt vårt handlande förenat med risktagande och en pil i det blå.? Om eftertanken alltid kommer före, har vi inte då försämrat, om inte omöjliggjort, utsikten att upptäcka något nytt.
Hur kommer man till skott? Det enda erotiska förhållande jag haft utom och före hustrun kom inte till på mitt initiativ. Hon skrev i ett brev: ”Jag älskar dig!” och hon sa: ”Jag skulle vilja ligga med dig om bara jag vågade”. Och det var hon som ordnade så att det blev möjligt.
Med Christina var det mer komplicerat. Vi hade träffats och hon hade gjort mig illa berörd av det jag uppfattade som en moraliserande tendens hos henne. Nå, det var ju bara att stryka över och glömma och aldrig träffa henne mer. Men så tänkte jag att det kanske, ur hennes synpunkt, var bättre, att jag ändå försökte förklara varför jag inte vidare ville ha med henne att göra. Jag var i och för sig rätt tveksam till detta. Att två människor inte går ihop, kan ju inte skyllas på den ena parten. Bättre att då helt stilla gå sin väg, än att kanske kränka och förolämpa. Men ändå. Jag ville inte att hon skulle tänka: ”Han gick sin väg för att jag inte var intelligent, vacker eller trevlig nog”. Att två grundhållningar kolliderar är ju inte ett underkännande av den andra parten.
Jag väntade mig inget annat än tystnad på mitt brev. Eller kanske något arg och grälsjuk svar, som jag i min tur inte behövde besvara. Men hon ringde genast och ville att vi skulle prata. Den konfrontationen rev nog en mur som gjorde det lättare för mig att nalkas även fysiskt. Vår samtal slutade med att vi låg på sängen och vänslades och jag hade tagit av mig på överkroppen. Efter att ha frågat om det gick bra.
Men för att lämna den egna kammaren så är det säkert mer komplicerat i veklighetens värld. Där människor raggar och dricker och försöker bryta ner sina egna hämningar och andras. Om allt sker i ett rus hur skall man då veta vad som är tillåtet och vad som är möjligt? Är inte själva nykterheten, en smula distans, nödvändig för att allt skall gå ordentligt till? Jag har alltid drömt om den nykterheten, den genomtänkta människans fria vilja. Det är samma vilja till nykterhet som skapat min sexualsyn. Men är den realistisk?
24 okt.17