Mina favoritböcker av William Faulkner är De vilda palmerna och Medan jag låg och dog. Det är ingen tillfällighet. De handlar båda om människans förspillda möda. Oändlig tycks mödan vara och tjänande till ingenting. Man skulle kunna säga att de handlar om sisyfosmöda. I den ena boken handlar det om att klara en översvämningskatastrof på Mississippi och i den andra om en gravtransport med förhinder.
Ofta skriver Faulkner om sjukliga och groteska särfall, skrev Tore Zetterholm i den minilitteraturhistoria som jag läste som barn. En bok som kom ut 1959. Det har gjort mig observant på skoningslösheten och svärtan i sydstatslitteraturen. Det första jag läste av Faulkner var Det allra heligaste som mycket riktigt handlade om en undermänsklig gangster.
De vilda palmerna innehåller två berättelser, som berättas växelvis, utan att någonsin nå varandra. Det är den ena av berättelserna, som skildrar översvämningen, och den delen av boken kallas Den gamle. Vilket syftar på Ol´ Man River, just Mississippi.
Den andra berättelsen, som heter De vilda palmerna, precis som boken i sin helhet, handlar mer om att vara trogen en romantisk dröm. En man reser bort med en gift kvinna och syftet är att vara trogen passionen och inte förvandla den till en äktenskapsliknande trygghet. Då går det som det går. Älskaren, som är nästan färdig läkare, gör en abort på hustrun, som dödar henne. Det är just kärleken som gör att han misslyckas. Han har lyckats med en tidigare abort som inte var lika känsloladdad för honom. Han blir dömd till livstids straffarbete. Kvinnans äkta man som fortsatt att älska henne ställer upp för älskaren, trogen ett löfte till hustrun. När han inte kan rädda honom från straffet, skaffar han gift för att ge honom möjlighet att ta sitt liv. Men älskaren beslutar sig för att leva vidare för att åtminstone bevara minnet från kärlekssagan. ”Ja, tänkte han, gäller det sorgen eller ingenting så tar jag sorgen”.
Att palmerna och floden fått ge namn åt de båda berättelserna är väl en symbol för ödet, det utommänskliga. Det som är starkare än människans vilja, det som driver oss med sig. Det är mycket faulknerskt. Ändå genomför straffången i berättelsen Den gamle sin uppgift med nästan övermänsklig vilja. Han är utkallad från straffanstalten för att rädda människor från översvämningen. Sedan får han i specialuppdrag att rädda två personer. Och trots att han förföljs av otur och elementens aldrig upphörande raseri och inte heller får någon hjälp av andra människor när han försöker ta sig i land, så levererar han den kvinna som han har lyckats hitta och återvänder till straffanstalten. Och får sitt straff förlängt på grund att han formellt har rymt. Man har under tiden dödförklarat en levande fånge och det är ett tjänstefel man vill dölja. Det är själva maktlösheten som gör viljan gagnlös.
Faulkner är ingenting för otåliga. Man måste läsa med koncentration, ge sig in i stilens böljande rytm. Då uppstår en sällsam magi.
17 feb.17