Det skrivs en del tänkvärda artiklar som försöker förstå populisterna. Jag refererade och bemötte Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet (21 nov.) förra veckan. Sedan dess noterar jag P.O. Tidholms artikel i Dagens Nyheter (24 nov.) om den bortglömda landsorten. Och framför allt David Nymans lysande artikel i Sydsvenskan (26 nov.) som delar mycket av sina utgångspunkter med Tidholm och direkt refererar till Linderborg.
Dock bör det först sägas att hur mycket empati man än slösar på dessa marginaliserade medborgare så är det värre att lämna sin kultur och sina vanor för att komma till ett mycket främmande land. Att kanske leva under ett ständigt utvisningshot. Att förstå något djupt främmande. Var finns tryggheten i detta när man ens trygghet redan har blivit undergrävd i hemlandet? Det förmodligen därför man flyttar på sig. Det är inget litet beslut.
Jag minns 68. När de intellektuella förstod att det fanns en värld. Att världens välstånd var orättvist fördelat. Man ansåg sig leva i ett tryggt välfärdsland. Men utanför idyllen brann världen.
Det var allvarligt nog. Men det var tidernas mest optimistiska generation. Man hade en lösning: världsrevolutionen. Det skulle inte bli så roligt för en del, en revolution är ingen thebjudning. Men Maos anda skulle råda över världen och det skulle skipas rättvisa. Och för den som hade rätt klasståndpunkt var framtiden ljus.
Men själv kunde jag tänka dystopiska tankar. Vad händer när väldens fattiga massor utmanar den rika världen? Vad får vi då? Månne en världsfascism?
Det David Nyman beskriver tycks vara dem som aldrig vidgade perspektivet 68. Man var i Sverige ganska omhuldad av vänstern. Man var ju ändå de som var längst ner i riket. Men världen var ännu på avstånd. Det är först när den kommer hit som det inträffar ett rollbyte. Ett rollbyte utan identitetsbyte, enligt David Nymans säkerligen riktiga beskrivning. Nu är det några andra som är underst. Sådant kan vara svårt att inse till och med för den intellektuella vänstern. Jag refererade en insändare ur Flamman här i min blogg. Där någon ville ha ett tiggeriförbud med hänvisning till sina proletära rötter. Man var ju så stolt över sina rötter, sin proletära mormor. Hade man sådana rötter måste man vilja förbjuda tiggeri. Man hade ju själv en proletär identitet. Se min bloggpost 27 juni 2014.
Så det kan faktiskt vara ett stort problem att förstå och acceptera förändring. Människor söker alltid förklaringar och accepterar hellre vilken förklaring som helst än att lämna något oförklarat. Den som ser möjligheter, hopp och framtid har en starkt drivkraft att förstå. Det var så demokratin byggdes underifrån.
Men var finns det nu för drivkrafter att förstå? Råttfångaren från Hameln spelar på sin flöjt: det är invandrarnas fel! Invandrare som omhuldas av denna överhet som glömt oss.
30 nov.