Så är kulturprofilen häktad. Jag vill inte någon syndares död men det är säkert bra. Det vore dumt om han hade möjlighet att fly och kunde hålla sig undan innan saken blev ordentligt prövad. Och ur en synpunkt är det också bra om han fälls. Det finns nämligen en tendens att blanda ihop en moralisk bedömning med en juridiskt. Eller snarare att låta den juridiska bedömningen styra den moraliska. Det är väl ingen vettigt människa som tror att det som berättades under me too är gripet ur luften. En och annan anklagelse kan ju vara skakig men det mesta ter sig trovärdigt. Men ännu igår (25 sept.) kom en människa i Politiken med påståendet att ännu var ingen fälld för något som framkommit under me too. Underförstått den som inte är fälld är moraliskt oskyldig.
Men en friande dom innebär ju: det är inte ställt utom allt rimligt tvivel att personen har begått de handlingar hen anklagas för. Det innebär inte: det är ställt utom allt rimligt tvivel att personen inte har begått de handlingar hen anklagas för. Den påstår inte ens att det är troligt att hen är oskyldig. Bara att man inte säkert kan bevisa hens skuld.
Me too faller alltså inte med ett frikännande. Men det är klart att en fällande dom borde tysta det här envisa hänvisandet till rättssystemet. En fällande dom säger för övrigt mycket mer än en frikännande. Det blir så gott som omöjligt att tvivla på den moraliska skulden, att den förgipliga handlingen ägt rum, när juridiken fastslagit att det inte föreligger minsta tvivel.
Artikeln i Politiken, skriven av Marianne Stidsen, fann jag underbart pekoralistisk. Marianne Stidsen älskar nämligen Sverige. En flicka som hon möter på bussen bjuder henne nämligen på godis ”häller lakrits och vingummibjörnar i knät på mig”. Det skulle aldrig hänt i Danmark, försäkrar artikelförfattaren. ”Därtill är vi alltför okultiverade”. Det är vad man länge misstänkt. Godiskulturen är stark i Sverige.
Dessutom har hon varit i Blekinge och hennes entusiasm känner inga gränser. Vilket landskap! ”Det är vackrare än något jag sett i Danmark. Ja, i hela världen kanske”.
Men man förstår att dessa oförnekliga fördelar med Sverige bara är ett avstamp för mötet med Sara Danius och en puritansk radikalfeminism. Det som hänt i Sverige med med too och akademibråk liknas vid franska revolutionens blodbad. ”Möjligtvis har det inte flutit blod i fysisk mening”, modifierar sig artikelförfattarinnan dock.
Men det som hänt är något förfärligt. ”Så långt från den ärliga unga flickan med godispåsen jag mötte på bussen. Och långt från det stolta och ärliga landskapet i Blekinge”.
Sara Danius är alltså en Robespierre med knutblus. Och Jesus Alcala har verkligen haft en vägande artikel i Ystads Allehanda.
Själv tycker jag att Danmark är ett roligt land. Där man kan skriva vad som helst på de stora kultursidorna. Det är något generöst i detta.
26 sept. 18