Nu har det hänt som jag fruktade och förutsåg. Den danska högern utnyttjar det svenska påhoppet på Politiken-skribenten Jes Stein Pedersen i Svenska Dagbladet (se Blogg 15 jan.). Frederik Stjernfeldt i Weekendavisen är mycket skadeglad (24 jan.) Här sitter Politiken-segmentet och anklagar högerskribenter som Knut Westergaard och Flemming Rose (Jyllands Postens gamle kulturchef, mannen bakom Muhammed-karikatyrerna) för rasism. Och så deltar de i svensk debatt och blir själva anklagade för rasism.
Vad var det Stein Pedersen gjorde för fel? Han använde ordet muslimer när han borde talat om invandrare. Det finns generaliseringar man kan göra i Danmark, men inte i Sverige. Sverige kräver ett exaktare språkbruk, där ur inexaktheten uppstår tankefel. Det handlar inte om muslimer som möter sekularism eller t.o.m. kristendom, som det stod i Stein Pedersens ursprungliga danska artikel. Utan det handlar om en kulturkrock mellan sekulariserat och icke sekulariserat. Vad vinner man på detta språkliga pedanteri? Ja, man ser att det inte är en konflikt mellan religioner eller ens mellan religion och ateism. Den ena religionen är så god som den andra, vad det handlar om är att kunna lämna en auktoritär moralkonservatism. Och etnisk och social diskriminering och dess följdverkningar har inte heller något med religion att göra. För att bli etniskt diskriminerad måste man ha en annan etnicitet än samhället i övrigt (men gäller oberoende av vilken främmande etnicitet) och social diskriminerad kan man bli helt oberoende av etnicitet. Men diskriminering får alltid problematiska följdverkningar. När man ser att detta är problemet upphör man att tala om muslimer i detta sammanhang.
Men Frederik Stjernfeldt riktar också kritik mot Elsie Karlsson. Stjernfeldt påstår att hon själv uttrycker sig rasistisk. Hon generaliserar om danska män, som hon aldrig tillåtit någon att generalisera över muslimska kvinnor. Han argument hade varit drabbande om den svenska vänstern hade delat hans grundhållning att danska män och muslimska kvinnor kan jämställas. Att man inte får säga om en grupp vad man inte får säga om en annan. För den svenska vänstern gäller det att först göra en maktanalys. Att skilja förtryckare från förtryckta. De förtryckta grupperna måste därefter skyddas från alla kränkningar och generaliserande fördomar. Mot den förtryckande gruppen kan man – och det är rent av prisvärt ! – generalisera hur mycket som helst och inget hån är för lågt. Ett våld från vänster är inte detsamma som ett våld från höger. Har jag faktiskt läst i Aftonbladet.
Jag tror att denna tankefigur gör debatten om Belinda Olssons feministprogram begripligare. ”Har feminismen gått för långt?” frågar Belinda Olsson och möts av ett rungande nej. Det är ett nej jag instämmer i. Det är inget fel på feminismen. Felet är den tankefigur jag beskrev ovan, som kan drabba vissa feminister, såväl som alla andra. Nämligen den tron att om jag har riktiga grundvärderingar så upphör mitt moraliska ansvar, då helgar ändamålet medlen, då är jag automatiskt god. Eftersom jag tillhör eller solidariserar mig med en förtryckt grupp, så kan jag inte göra fel. Som Mona Masri på ett rörande sätt skrev i DN i veckan (22 jan.). Judar, romer, muslimer och svarta kan aldrig få för många rättigheter. Det finns alltså vissa grupper som är automatiskt goda och som därför måste tillerkännas också rätten att förtrycka.
Har feminismen gått för långt? Nej, den har ännu inte gått tillräckligt långt. Mannen är inte förtryckt, kvinnan är ingen förtryckare. Den som påstår det är bara offer för den vanliga effekten, när man tar ifrån någon hens privilegier, känner hen sig förtryckt. Är det logiskt omöjligt att feminismen går för långt, är det logiskt omöjligt att kvinnan blir förtryckare? Nej, det är fullt logiskt möjligt. Man får inte bli så förblindad av den värld man just nu lever i, att man bortser från att den kunde vara helt annorlunda. Ingen är automatiskt förtryckt eller god.
Det är något fel med denna acceptans av att makt är viktigare än individuell moral. Man lär sig på dagis att ta för sig. Barn uppfostras att det är viktigare att försvara sina rättigheter än att idka självkritik. Man övar makten och självhävdelsen men aldrig hov och självkritik. Livet är en dokusåpa där smarthet och överlevnadsvilja är allt som betyder något.
Och därför känner jag mig ensam med mitt Ibsen-arv. ”Att hålla domedag med sig själv”, den frasen ter sig obegriplig i svensk debatt, ingen förstår relevansen. Jag tror det är det som är grundfelet.
27 jan.14