Sara Danius avgår alltså ur Svenska Akademien. Medan Horace Engdahl sitter kvar. Det är inte bra för akademiens rykte.
Ty ingen som följt maktstriderna i akademien kan slå sig till ro med tanken att allt är frid och fröjd och balans uppnådd när både Sara Danius och Katarina Frostenson fått lämna sina stolar. För Frostenson var bara den blint lojala som inte kunde inse hur hon moraliskt skulle handla. Det var Horace Engdahl som ledde antidanius falangen. Han står nu som segrare. Och kan genom Danius avgång känna att han haft rätt, fast han hade fel. Det var väl Erik M. Runessons, den invalde advokaten, stora triumf att han kunde få akademien att backa utan att såra dess prestige.
Att Danius vill avgå kan man ha stor förståelse för. Som ett personligt beslut. Det ligger nog mer i Horace Engdahls famösa påstående i att kvinnor har mindre benägenhet att klamra sig fast vid makten än män. Det vill säga det var inte så han uttryckte sig men det var den verklighet som uttalandet speglade. Kvinnor har mer av förnuft och mindre av prestigebundenhet, är mindre benägna att förbittra livet för sig själva och andra, än män. Därmed har jag inte motsagt Beauvoirs tes att ingen föds kvinna. Eller att det skulle vara mer än en statistisk skillnad.
Ty det som hänt är ju, som Danius konstaterar, att man i praktiken givit Danius rätt.
Då kunde man också ta henne tillbaka som sekreterare, tycker man. Men det vill man inte. Och det är lite skamligt.
Hade man accepterat Danius första alexanderhugg och uteslutit Frostenson direkt, hade mycket bråk besparats akademien. Nu ledde det till bråk, vanrykte och ett inställt nobelpris. Och så kom man ändå fram till att hon hade rätt.
En lustig men lite bagatellartad sak är att ord står mot ord huruvida Sara Danius erbjudit sig att återinträda som sekreterare. Jag förmodar att det är en tolkningsfråga. Sara Danius erbjudande har inte varit tillräckligt officiellt. Hon har bara hört sig för och förstått att det inte var aktuellt.
Och oärliga är också de som velat göra det till en könspolitisk fråga. Eftersom man inget vet, akademien är ju så hemlighetsfull, och det dessutom är det så jobbigt att hålla reda på alla turer, så kan man ju dikta. Har de tyckt. Prisa Sara Danius och Sara Stridsberg och Katarina Frostenson och Kristina Lugn och Jayne Svenungsson. Och sätta dem i motsättning till Horace Engdahl, Anders Olsson, Sture Allen, Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund. Män mot kvinnor.
Men man är ju inte alldeles utan kunskap om det som hänt. Man vet ju hur människor har röstat. Eftersom de framträtt offentligt och försvarat sin hållning. Visst, ibland har man varit tvungen att hålla sig till väl motiverade gissningar. Men det lämnar ändå inte carte blanche för vilka vettlösheter som helst. Skräms Ulrika Stahre på Aftonbladet!
Det sorgligaste med detta är att kommentatorer sedan kan säga saker som ”några har tyckt”, ”man har hävdat”. Det är något mycket typiskt för svensk debatt. Man refererar vansinnigheter, vilket någon faktiskt sagt, som om det vore en tolkning så god som någon.
Men sådana snedvridningar kan man kanske storsint lämna därhän. Horace Engdahls triumf är väl mer svårsmält. Men kanske betyder hans lilla tarvliga seger inte heller så mycket. Sakfrågorna är alltid väsentligare.
27 feb.19