”Men att dra i gång samma alarmistiska debatt som för 5 – 10 år sedan gör oss inte klokare”, skriver Anna Dahlberg i Expressen (24 jan.). Varför skulle vi inte göra det om läget är oförändrat?
”Och det är sant att den högernationalistiska vågen har satt den liberala demokratin under press på många håll. Men samtidigt representerar SD en betydande del av väljarkåren”, säger hon vidare. ”Det är denna dubbelhet......som gör frågan om hur SD skall hanteras så komplex att den river och sliter i många liberaler, inklusive undertecknad”. Men det är bara att bestämma sig Dahlberg!
Men, sant att säga, tycks Dahlberg redan ha bestämt sig. Att hon inser att det inte var något lätt beslut, blir hennes försvar för ett i hög grad tvivelaktigt beslut.
För det som Dahlberg kallar demokratins paradox, när partier som inte är demokratiskt invändningsfria får ett stort folkligt stöd, fanns ju också med Hitlers parti, när det begav sig. Och inga jämförelser i övrigt, vill jag skynda mig att tillägga, innan några ropar om brunsmetning. För att situationen, paradoxen, är analog, behöver inte Sverigedemokraterna vara analoga med Hitler. Så det är sverigedemokraternas harmlöshet som Dahlberg måste argumentera för. I stället för att upprepa hur många sverigedemokraternas väljare är. Det senare gör inte saken annorlunda. Det är ett stort parti, det finns det ingen anledning att hymla om, även om det just nu verkar osannolikt att det skulle bli större. Men nationalsocialisterna i 30-tals Tyskland var också ett stort parti. Och är man inte ett parti som alla andra, så är man inte. Med icke full demokratiska värderingar, för att uttrycka sig maximalt milt.
Att få makt och inflytande tror jag inte skulle minska sverigedemokraternas röstunderlag.
Det är väl rimligare att tro att det skulle innebära ett ökat väljarstöd.
26 jan. 21