Det är inte ovanligt, hos en äldre generation, att vara starkt identifierad med sin dagstidning. När jag skrev i Lundagård skrev jag om dragkampen mellan Sydsvenskan och Dagens Nyheter bland studenterna. Själv hade jag tre husorgan, förutom de nämnda även Aftonbladet. Kanske hade jag redan vid den här tiden börjat läsa alla tidningar. Men Christina och hennes kamrater som var varma anhängare till DN fann denna lilla bild från studentkorridorerna intressant. Under hela den tid jag känt Christina har hon varit en trogen tidningsläsare och läser varje dag DN från första sidan till den sista. Och hon har hela tiden älskat den. Hennes före detta skrev en gång en sonett till henne, som bara hade det felet att den gjorde henne till Svenska Dagbladet-läsare. Det misstaget hade aldrig jag kunnat göra, men det är tvivel underkastat om jag kunnat skriva en så pass god sonett.
Men både Christina och jag har haft en barndom med Svenska Dagbladet. Men bytte så fort vi kom till Lund. Men hon är nio år yngre än jag så vi har inte riktigt samma barndomstid.
Under senare häften av 60-talet var Svenska Dagbladet en tidning för gamla herrar. Helt utanför debatten, helt förlegad. Medan DN regerades av den glansfulle Olof Lagercrantz, alltmer radikal i den starka vänstervinden. Man kunde älska Aftonbladets kultursida för dess enhetlighet och deras intellektuella ironier och dess ledarsida för dess lundensiska respektlöshet. DN var mera rikslikaren, omöjligt att bortse från med de tunga artiklarna. Men förutom av Olof Lagercrantz, som lyste, var den svår att bli upphetsad av.
Så där såg det ut till mitten av 70-talet, då Buster von Platen gjorde Svenska Dagbladet till ett vasst alternativ till Dagens Nyheter. Äntligen en opposition mot vänstern som påminde om den i dansk press. Jag kände stark sympati för Svenska Dagbladet som utmanade rikslikaren. Periodvis har jag alltså tyckt bättre om Svenska Dagbladet. Stundtals har de haft mycket vassa ledarskribenter och kulturchefer med ambitioner. Mats Svegfors och Mats Johansson på ledarsidan. Lars Lönnroth och Peter Luthersson på kultursidan.
I DN kämpade Arne Ruth bra, men Svante Nycander och Hans Bergström gjorde ingen människa glad. Och nyliberalismen och privatiseringsvurmen härskade i slutet av 80-talet till idiotins gräns.
Till komikens höjder nådde Clas-Göran Kjellander, när han förslog att man själv skulle fylla i gropar i vägbanan. Den ledarskribenten trodde på individen och ville inte vara inlärt hjälplös. Det gällde att ta personliga initiativ för att öka privatiseringen.
Idag är DN ett suveränt debattorgan. Sällan har den varit så läsvärd. Svenska Dagbladet har nog inte sin bästa tid. Överhuvud har ju standarden höjts på ledarsidorna, man skriver friare och roligare och i mycket är förtjänsten kvinnornas. Kultursidorna har det mer besvärligt. Debatt, litteratur och populärkultur trängs. Det är på gott och ont mer som de gamla kvällstidningarna. Mer vasst och stimulerande än djupt.
20 jan. 17