Redan samma dag som jag publicerade min fredagsblogg (16 okt.) kommer replik och kontrareplik i tidningen Dagen. Joel Halldorf på ledarsidan hade kritiserat TV-serien ”Den enda sanna vägen”. Det handlade om en fråga till pastorer som säger sig veta Guds vilja. Joel Halldorf skriver nu följande om vad man skulle gjort i stället för att sektstämpla och ställa impertinenta frågor:
”...tror jag snarare man behöver belysa det hermeneutiska samspelet i ett sammanhang. Det vill säga samspelet mellan pastor, församling, andra kyrkor, traditionen, praktiker, stadgar, helig skrift och så vidare. När det uppstår obalans här, kan det uppstå något som liknar det ni kallar 'sekterism'.”
Vad han menar är alltså att en pastor som förkunnar Guds vilja måste ha något som balanserar honom. Men vad hade profeterna tyckt om sådana resonemang? Guds vilja är ingen fråga om demokrati. Varken personer med upphöjd ställning inom en församling eller betryggande majoriteter måste nödvändigtvis ha rätt mot den enskilde. Man löser ingenting genom att tro att det är en fråga om maktbalans.
Det enda är att uppge ”kommando-teologin”. Gud yttrar sig genom sin Bibel och genom att vara en besinningsfaktor i människans tänkande. Men han ger här och nu inga direkta order eller anvisningar som måste uttolkas. Det är den enda vägen ut ur Knutby-fällan.
Göran Skytte har samma dag i samma Dagen en välmenande opinionsyttring. Han är kritisk till biskop Eva Brunne, men försöker komma till rätta med dem som kallar henne ”Muslimhora”. Det är oartigt framhåller Skytte, men det är också kontraproduktiv. Därför att det skrämmer bort alla seriösa meningsfränder. Och han erbjuder sig att skola dessa debattörer till att argumentera mer konstruktivt.
Då utgår han från att de som slänger ur sig invektiv, verkligen vill påverka sina medmänniskor. Men det tror jag är en missuppfattning. Det är aggression, makt och självhävdelse som ligger bakom. Det är en mildare form av att slå någon på käften. Och vill man slå någon på käften så påverkas man inte så mycket av påpekandet att det är kontraproduktiv. Främlingsfientligheten är viktig men inte så viktig som det känslobehov den fyller. Och känslobehovet är att låta sin frustration ta sig uttryck i vrede. Straffa och skada den som har fel åsikt. Det kan ingen argumentation kompensera.
Men kanske tror Skytte inte på allvar att hans propå kommer att leda till något. Kanske är det bara ett försök att ge honom själv alibi. Nu har han markerat avstånd till näthatarnivån, på ett konstruktivt sätt. Nu kan han fortsätta sin argumentation.
19 okt. 15