Jag läser Etty Hillesums dagböcker från 1941 och häpnar över hur modern hon är. För den fåkunnige kan jag tala om att hon var en religiöst inspirerad personlighet som dog i koncentrationsläger. Men ännu har jag inte kommit så långt i boken, än så länge diskuterar hon bara kärleksproblem och existentiella problem. Och det är här man tycker sig höra ekon av debatterna kring Knausgård och Stig Larsson.
Om att skiva självbiografiskt skriver hon: ”Om jag bara kan lära mig att skriva patetiskt, att skriva ner allt precis som det känns inom mig och när jag skrivit av mig allt det patetiska och överdrivna kanske jag äntligen kan bli mig själv”. Just det, det första är att trotsa sina egna tabun, att skriva även det - och just det - som får människor att rynka på näsan. Själv tycker jag det är angeläget att nå fram till denna ärlighet. Det här är kanske skämmigt, men det är så jag känner.
Jag tror det är därför man upplever en sådan lättnad när man läser Knausgård. Hans politiskt och mänskligt inkorrekta rapporter. De skall inte tolkas som åsikter som Knausgård vill stå för. Å andra sidan blir Knausgård själv väldigt förvånad när hans åsikter inte betraktas som litteratur. Där har han, precis som de som missförstår honom, svårt att skilja det ena från det andra.
Men i hillesumcitatet finns också insikten att man kan befria sig från känslor genom att uttrycka dem. Och att i själva överdriften ligger en befrielse.
Och Stig Larsson? ”Så fort jag träffar en man tänker jag genast på hur han skulle vara som sexualpartner”. Tänkvärt för de som ojat sig över Stig Larssons människosyn. Det var ju precis det som Ida Therén invände mot Ebba Witt-Brattstöm när hon intervjuade henne för Dagens Etc. Då trodde jag att hon hade en mer modern frigjordhet än Witt - Brattström. Men Etty Hillesum kände på det sättet redan 41.
När man läser följande citat kan man i stället fråga varför hon inte kommit längre. ”Det är typiskt att vi alltid vill vara åtrådda av männen, att det alltid är den högsta bekräftelsen på att vi är kvinnor”. Men så tänker man på att det är 1941. Barbro Backbergers och Betty Friedans böcker om det förkrympta kvinnoidealet kom i mitten på 60-talet, men Etty Hillesum såg redan problemet. Att tiden och männen var sådana är inte Etty Hillesums fel. Mer än i någon tid är människorna idag bekräftelsesökande. Och på den tiden var naturligtvis den lättaste vägen för en kvinna att få bekräftelse just detta att vara sexuellt attraktiv. Det är det kanske fortfarande men det finns också andra alternativ. Men förbannelsen att vilja ha bekräftelse från omvärlden är naturligtvis tidlös och oberoende av kön.
24 juni 15