Möjligen kan man ta sig orådet före att polemisera mot Alice Teodorescu i Göteborgs – Posten (26 sept.). Hon är allvarligt bekymrad över alla jämförelser med 30 -talet. Man brunsmetar sina meningsmotståndare inom borgerligheten, menar Teodorescu. Man missbrukar historien och trivialiserar därigenom ondskan. Man använder sig hänsynslöst av förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta sina motståndare inom borgerligheten. Och dessa smutskastare hör ofta till partier som frotterat sig med kommunistiska diktaturer i decennier, till partier som tagit stöd av dessa mördarregimer.
Man kan ju tycka att när man polemiserar mot motståndarsidans överdrifter borde man avhålla sig från att själv vara grov och överdriven. Vad menar Alice Teodorescu med att rödsmeta sina meningsmotståndare. Jag skall tala om vad Teodorescus meningsmotståndare heter. De heter liberaler. Jag förmodar att Alice Teodorescu, politisk redaktör för den liberala morgontidningen i Göteborg, åtminstone känner till ordet.
Det är typiskt för kommunister att skälla alla meningsmotståndare för fascister. Och för fascister att skälla alla meningsmotståndare för kommunister. Det gjorde man i det gamla Sovjet, det gjorde generalissimus Franco. Alla som gör detsamma bör rannsaka, inte sina meningsmotståndare, men sig själva.
Och det är synnerligen oförskämt mot Hedi Fried, det är väl hon som avses, tänker jag, att tro att hon är en människa som inte kan tänka själv och är uppriktig i sin egen oro. Utan låter sig utnyttjas som bulvan av en samling cyniker (Se Johan Hiltons artikel idag, DN 28 sept, och Hedi Fried på nätet).
Historien upprepar sig aldrig. Några förintelseläger är inte aktuella i Sverige. Däremot förde Sverige under nazitiden en mycket restriktiv och ogenerös migrationspolitik. Man såg till att judarna fick ett J stämplat i passet. Och man skickade tillbaka judar till Nazityskland. Man kan tänka sig att en noggrann prövning visade att de inte löpte någon risk i sitt hemland. I Bollhuset i Uppsala och på AF i Lund protesterade man mot att ens ett fåtal judiska läkare skulle släppas in. Man kände väl djup oro, kan jag tro. Parallellerna är svåra att bortse ifrån. Man talar ju inte här om rashets och yttersta ondska. Utan man jämför hur det hyggliga och humana Sverige betedde sig då. Med hur det beter sig idag.
Kärnan i nationalsocialismen är rasismen. Var gång rasism dyker upp finns åtminstone den parallellen med nazismen. Nationalsocialismen är inte bara skrikande lägerkommendanter. Den har ett idegods också. Och det är givetvis ett idegods som på vissa punkter kan ha paralleller på annat håll. Det är inte historieförfalskning eller brunsmetande att påpeka dessa likheter.
Anser Alice Teodorescu att sverigedemokraterna är ett pålitligt antirasistiskt parti? Sverigedemokraterna har nazistiska rötter. Såvitt jag förstår är deras ambition att skapa en nazism med mänskligt ansikte. Om Alice Teodorescu finner dem trovärdigt antirasistiska gör hon en tämligen exotisk bedömning. Det är vanligt, och jag tror inte att jag förtalar någon när jag säger det, att de som förespråkar en restriktiv migrationspolitik brukar kalla sig realister. Men är det verkligen höjden av realism att se sverigedemokraterna som kämpande antirasister?
28 sept.18