Så är det dagen efter minnesdagen av mordet på Olof Palme. Och jag funderar på Palme-hatet.
När Olof Lagercrantz först skrev om det följde en lång period av borgerligt förnekande. Detta var att smutskasta sina meningsmotståndare, något hat hade aldrig förekommit. Jag tror att detta var ett exempel på skuldförnekelse. Men också på selektiv perception. Det som upprör en minns man, det som gestaltar den egna positionen på ett överdrivet sätt försvinner ur minnet.
Jag bodde i det avlägsna Alingsås och hade vid den tiden inget naturligt forum. Ändå hade jag före mordet idén om att jag skulle skriva om palmehatet. Politiska åsikter är en sak, men det får vara någon måtta. Det finns en gräns för hur mycket man får hetsa mot en demokratisk politiker. Och det första jag tänkte när jag fick höra om mordet var: ”Måtte det inte vara en följd av palmehatet!” Att någon enskild knäppskalle har blivit triggad att göra det.
Jag är numera lugn på den punkten. Vilket inte gör palmehatet ursäktligare.
Men varför var Olof Palme så hatad? Ingen av de förklaringar jag hört tycks mig tillräcklig. Inte hans arroganta debattstil, inte att överklassen kunde se honom som en klassförrädare. Visst, socialdemokratiska ledare har alltid varit avskydda bland sina meningsmotståndare, men inte med denna intensitet. Det är också sant att urbana politiker som Olof Palme eller hans motståndare Per Ahlmark ogillas. Sådana som vinner debatten, som är snabba i repliken. Är de dessutom auktoritära – och Palme var inte helt fri från sådana tendenser – blir det extra provocerande. Medan grötmyndighet och landsfaderlighet skapar trygghet.
Så det kan vara mycket primitiva mekanismer som är på gång. Palmes utseende och utstrålning. Per Svensson (Sydsvenskan 28 feb.) har också mycket rätt i att Palme-hatet kom från två håll. Det ena gav legitimitet åt det andra. Gunnar Unger citerade med gillande Sjöwall-Wahlöös sista bok. När jag erinrade om detta under min tid på Helsingborgs Dagblads kultursida, blev det struket. Där hade man människor väl inlästa på Sjöwall-Wahlöö och ingen kunde erinra sig något sådant. Men jag brukar inte missminna mig. Så fort jag fått egen blogg letade jag upp Sjöwall- Wahlöö- porträttet av Palme.
Det har alltid tycks mig konstigt med helgonbilder och hatbilder av Palme. Intressant är ju hur vänstersocialdemokraterna förhöll sig. Gunnar Fredriksson/Dieter Strand hade stora förhoppningar på Palme redan innan han blev statsminister. Överdrivna, tyckte jag. Jag såg en ganska vanlig politiker, jag kunde inte se honom som en stor intellektuell. Inte heller var han väl något att hoppas på för mer deciderade marxister och revolutionärer. Men detta var tidigt i vänstervågen. Jag tror det fanns en betydande förljugenhet hos vänstersocialdemokrter. Man vill se sig som revolutionärernas högerflank när man bara var revisionisternas vänsterflank.
Som P.O. Enquist som efteråt kan säga att han aldrig varit något annat än vänstersocialdemokrat. Fast han med gillande citerade Mao och jublade över Pol Pot. Vem anade att det bara var en stilla flirt?
Men palmehatet? IB-affären, pekar Per Svensson på. Jag tror inte att vänstern blev förvånad, jag tror den bekräftade deras fördomar. Det går naturligtvis inte att vara revolutionär och socialdemokrat samtidigt. Det visste marxisterna och de väntade sig inget gott. Hur de än hycklande tolkar IB-affären i efterhand. Vad jag själv tycker om IB-affären har jag tidigare utrett. Man hade kunnat tillägga Geijer-affären, men den klarlades först i efterhand. Och dessa politiska lögner drabbade bara de puritanskt anfäktade av vänstern. Men politiska lögner är inget som ett helgon ägnar sig åt.
Palme är skjuten. Helgon eller demon? Det är inte frågan om det. Man har skjutit en av våra folkvalda demokratiska politiker. Det var ett skott mot demokratins hjärta.
29 feb.16