I min barndom fanns det ingen nationalism. Men själv var jag ett litet barn som förläst mig på svensk historia. Med litet barn menar jag verkligen litet. I den svenska folkskolan började man läsa historia i femte klass då man hunnit bli elva år. Jag älskade historia långt tidigare. Från den jag var sju, åtta var det mitt favoritämne.
En liten nationalist och historikerromantiker alltså. Löjlig i allas ögon, utom i mina egna. Lika intresserad av detta som ointresserad av den verklighet i vilken jag levde.
Mina kunskaper var främst inriktade på Sverige, det var krig och kungar. Intresset började med Gustav Vasa och slutade när krigen och kungarna inte längre betydde något. Ett statskupp för att återinföra det kungliga enväldet tedde sig som lösningen på de flesta problem. Jag levde med Svenska bilder och Fänrik Stål. Jag värmde mig ofta med att sjunga nationalsången. Och alla de svenska nationalistiska sånger som man lärde sig sjunga i den svenska folkskolan.
Hur stämmer det med att det inte fanns någon nationalism? Carl Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden” fanns hemma i svarta band, som en möjlig fördjupning. Läroböckerna för folkskolan hade samma nationalromantiska historiesyn, Grimberg var en av medförfattarna. Och de s.k. stamsångerna sjöngs. Alla små skolbarn visste att man borde gå i kyrkan och man borde vörda flaggan. Men samtidigt fanns samma insikt som ryms i Albert Engström-anekdoten. ”Ni får inte skratta åt det heliga, hur löjligt det än är!” Sådant visste varje barn.
Så det barn som verkligen togs dessa saker på allvar framstod som löjligt.
Men om folket var tämligen resistent mot överhetens indoktrineringsförsökt, levde naturligtvis intoleransen och konformismen. Endast den löjlige viftade med flaggor men ve den som avvek från svenska vanor och konventioner! Den formen av inskränkthet tycktes mig redan då motbjudande. Kanske bar jag med mig en romantisk individualism när jag sedan mötte Strindberg och revolt och radikalism kom att prägla min hållning. Nästan genast blev jag liberal. Anarkismen var väl det enda alternativet.
Denna livshistoria är intressant i vår tid och i ljuset av Sverigedemokraterna. Folkdräkter och historieromantik ter sig fortfarande som löjliga företeelser. Medan ”de skall anpassa sig till oss”, ”Du skall göra som Svensson gör, ty att jämt vara den som stör, kan aldrig löna sig i längden” har en stark känslomässig appell.
Ann Heberlein skrev en artikel i lördags på Göteborgs- Postens ledarsida (22 okt.) där hon tycker att man inte får spela basket i slöja. Detta strider nämligen mot reglerna. Att den förnuftiga motiveringen för reglerna inte längre gäller om man förser slöjan med annan typ av fastsättning påverkar henne inte. Det är mycket svenskt. Regler skall följas också i de fall när det inte är rationellt. Vi väntar på grönt ljus också när det inte kommer några bilar.
Intressant är också Heberleins resonemang om att man mycket väl kan vara muslim även om man tar av slöjan. Det är naturligtvis sant. Som P.H. sjöng i Danmark under kriget. ”Man binder os på mund och hånd, men man kan ikke binde ånd.” Hindrar man människor från att uttrycka eller i extrema fall till och med utöva sin religion så lever den i hjärtat. Och vad är då problemet?
24 okt.16