Det stod på DN:s första sida i går. IB-avslöjaren Peter Bratt anser att tillkomsten av IB berodde på socialdemokratins misstro mot Säpo. Jan Guillou tycks gå på samma linje. Det har jag, som bekant, ofta hävdat. Men tidningsartikeln går försiktigtvis inte in på varför socialdemokratin misstrodde Säpo. Hade man kanske goda skäl?
Den tanken bortser DN:s ledarredaktion från när den producerar en ledare i ämnet. I stället förhåller det sig sålunda, enligt ledarskribenten. ”IB skapades av Socialdemokraterna och skötte uppgiften att kartlägga partiets motståndare med hjälp av skattemedel. Ty den som var fiende till det statsbärande partiet var också fiende till staten”.
Demagogiskt nonsens, Dagens Nyheter! IB kartlade inte motståndare till partiet - ingen spanade på centerpartister, folkpartister och moderater. Man spanade på revolutionärer och antidemokrater. Inget tal om att hennes majestäts lojala opposition löpte någon risk.
Men visst. Ett av skälen till misstro mot Säpo var att det hade svårt att skilja på socialdemokrater och kommunister. Man kunde alltså inte skilja det statsbärande partiets radikaler från rena samhällsfiender. Befinner man sig så långt ut på högerkanten, att man inte klarar av dessa distinktioner, så är man synnerligen oägnad för sin uppgift. Då förstår man inte det samhälle man är satt att värna.
Sedan är det ju händelserna under andra världskriget. Mycket tyder på att Säpo samarbetade med Gestapo. I bästa fall förhöll det sig så att samlingsregeringen brast i kontrollen av sin säkerhetstjänst. Man hade ju en del annat att tänka på. I värsta fall ville man inte vara alltför nitisk med kontrollen av en verksamhet som höll tyskarna på gott humör. I vilket fall fanns det säkert en del underlåtenhetssynder från demokratiska parlamentariker här. Tanken: ”Inte en gång till!”, måste ha legat nära till hands efter kriget. Men det finns ju regler om ämbetsmän åsiktsfrihet, även hemliga ämbetsmän har rätt att stå långt ut på högerkanten. Och var gör man då? I efterhand kan den revolutionära 70-talsvänstern verka som ett skämt. Men ute i Europa var det inte alltid så. Baader-Meinhof, Röda brigaderna och Blekingegatsbandet.
Det är sant att socialdemokratin satt vid makten väldigt länge. Och visst fanns det maktfullkomlighet, konstigt hade det varit annars. ”Förvånansvärt lite korrumperade, med tanke på det långa maktinnehavet”, kan man trankilt konstatera, med tanke på den mänskliga naturen.
Sedan kan man försöka förklara Sveriges dubbelspel med Sovjet. ”Sovjet betraktades som evigt”, säger DN anklagande. Ja, det var det inte bara den socialdemokratiska regeringen som gjorde. Avvek man från den bedömningen berodde det förmodligen på högerextremt önsketänkande. Om någon annan förutsåg Sovjets snara undergång bör hen ge hals. DN:s duktiga ledarskribenter var kanske clairvoyanta?
Det hände nog att Sverige överdrev sin betydelse. Men rädslan för ett nytt världskrig var betydande under 50-talet och i viss mån decennierna därefter. Att inte i onödan krigshetsa ansågs vara en förnuftig politik. Att sluta sig till demokratierna i väst men tona ner krigshetsen verkar inte vara någon usel strategi.
29 aug.13