Det är tydligt att det där med litteraturens roll i människors liv är något ytterst komplicerat. Nyligen är det DN:s ledarsida som lägger pannan i djupa veck (23 aug.). Kanske är det inte så viktigt att människor läser böcker. I varje fall är det inte så helt avgörande, som vissa kulturentusiaster tycks tro. Formuleringen ”Moral mäts inte i hyllmeter utan i hur man beter sig mot sina medmänniskor” är rätt obetalbar. Det säger mycket om det beskäftiga liberala förnuftets rötter i protestantismen.
Ty det är så att skönlitterär läsning befrämjar vissa egenskaper. Den tränar bl.a. den psykologiska intelligensen. Är detta helt avgörande? Kan man inte bli en god människa och en fungerande samhällsmedborgare utan detta? Naturligtvis. En brist kan alltid kompenseras av andra egenskaper. Mest har det betydelse i de mellanmänskliga relationerna, knappast alls hur vi fungerar som medborgare i samhället. Det gör oss inte heller till goda människor. Kulturen gör oss inte till bättre människor utan till bättre rustade människor. I några fall kan kanske vidgade vyer och större intelligens verkligen göra oss moralisk bättre. Men det är inte nödvändigtvis så.
Det är så mycket som formar oss till människor. Kulturen är bara en faktor. Den ger oss vissa värdefulla egenskaper som, allt annat lika, är en tillgång. Det betyder inte att det är något som vi inte kan klara oss utan. Man kan leva utan humor, man kan leva utan fantasi, visst går det bra. Man kan t.o.m. fungera fint utan att förstå så mycket av världen. Det förefaller mig självklart.
En elementär läsförståelse kan däremot te sig nödvändig. Analfabetism är direkt handikappande, men en rimlig förståelse av den text man tekniskt sett kan läsa, är nästan lika nödvändig. Kanske en tidig skolning av argumentationsanalys också är det. Fast den insikten kanske inte är så allmänt utbredd.
Och du, kära läsare, förstår omedelbart att man kan klara sig allt från hjälpligt till optimalt i livet. Vem lever det bästa livet? Den som bloggar dessa rader eller den som skrivit sagda DN-ledare? Vem kan svara på den frågan.
Och vad är meningen med livet? Ja, enligt DN är det inte att kunna njuta av Dostojevskij. ”Det passar för somliga, för andra inte”, konstaterar tidningen. Man häpnar över hur mycket visdom det ryms i den liberala pressen.
Det är inte lätt att säga något om tidningens banaliteter. Meningen med livet är säkert olika för olika människor. Och varför då ge sig på Dostojevskij? Att vi beter oss väl mot våra medmänniskor är naturligtvis viktigt. Och om någon vill upphöja detta till livets mening, så må det vara hänt. Kärleken och medlidandet kan vara livets mening. Det visste redan Dostojevskij.
Men vi är alla bristfälliga och ingen räcker till i kärlek. Också på detta område fungerar vi mer eller mindre bra. Både moralen och kompetensen har denna relativa skala.
Kort sagt. Konsten och kulturen är viktig. Men det finns annat som också är viktigt. Var det bara det DN ville säga med sin ledare så håller jag med. Det som retar mig är att ledarskribenten tycks tro att hen har kommit på något.
26 aug.14