I min jakt på olästa shakespearedramer hittar jag Cymbeline. Dåligt och aldrig spelat, menar Gunnar Sjögren i min gamla shakespearebok från 1967. Men jag finner det spännande och underhållande. Att Shakespeare är en queer författare är väl numera allmän insikt. Här förekommer det som vanligt en kvinna som en tid är utklädd till man. I själva verket var det pojkar som spelade kvinnorollerna. Och som alltså var utklädda till kvinnor som var utklädda till ynglingar. Undra på att det blir lite queer.
Längre tyckte jag att Shakespeare hade en progressiv kvinnosyn, hans kvinnor var så vasstungade, kvicka och salta, varje fall om man jämför med Gretchen i Faust som jag tycke var ett våp. Men troligen är det annat man bör berömma Shakespeare för. När han låter en gestalt ge ett råd till kvinnan, som skall spela man, säger han att det gäller att byta ut rädsla och förfinad chosighet – var kvinnas tjänare eller rättare var kvinna själv - mot sorglöst mod. Vad finns inte här, om inte en medvetenhet om könsrollernas konstruktiva karaktär? Och därtill en medvetenhet om hur djupt konstruktionen präglar. Och pojkidealet är ju inget dåligt människoideal. Varken det förkrympta kvinnoidealet eller den manliga auktoritära prestigebundenheten.
Nå, men handlingen. Vad handlar just Cymbeline om? Som vanligt om svartsjuka men här på ett lite intressantare sätt än både Othello och vintersagan.
Cymbeline är kung av England och omgift. Han är auktoritär och hans drottning är intrigant och manipulativ. Cymbeline har en dotter från sitt tidigare äktenskap, Innogen, och drottningen har en son från sitt. Ett mycket lämpligt par, alltså. Bara att gifta ihop styvsyskonen. Två söner har kungen förlorat, de försvann vid späd ålder och antas vara döda. Så det är dottern som är närmast tronen och vad är lämpligare än att hon gifter sig med kungens styvson. När dramat börjar har hon emellertid redan gift sig med en tapper och ädel man. Han landsförvisas och får bege sig till Italien. Men lämnar sin trogne tjänare kvar hos hustrun. Innan de älskande skiljs åt får han en vacker diamantring av henne och hon en armring av honom
I Italien träffar hjälten dramats skurk Iachimo. Hjälten berättar om sin hustrus skönhet och trohet. Detta retar italienaren som slår vad om att han kan förföra henne. Den som söker tidlöshet kan undra lite över detta. Varför blir den sexuella troheten något att skryta med? Kanske kan man se det som en insikt om att god karaktär och lojalitet är ovanligare och viktigare än skönhet. Men som enda karaktärsegenskap att lägga vikt vid, förefaller det lite futtigt, Och är inte vadet i största allmänhet osmakligt? I synnerhet som ringen, själva kärlekssymbolen, ingår i vadet.
Nå, skurken beger sig till England försedd med ett introduktionsbrev. Han förförelseförsök misslyckas naturligtvis. Han förtalar hjälten, antyder kärleksäventyr med lättfärdiga kvinnor, och hoppas att Innogen skall ta tillfället i akt att hämnas med ett eget litet snedsprång. Det går hon naturligtvis inte på, utan kastar ut honom. Då byter skurken taktik. Medger att han har ljugit och ber om ursäkt. Men han och hennes man och flera andra har köpt en dyrbar gåva till kejsaren som han är rädd skall bli stulen. Kunde hon förvara den åt honom? Jo, hon låter ställa kistan med gåvan i sitt sovrum.
Men i kistan finns i stället skurken själv som inväntar hennes sömn. Sedan stiger han upp och kan titta sig om i hennes sovgemak, stjäl hennes armring och lägger märke till en leverfläck under hennes ena bröst. Med de detaljerna kan ingen tvivla på att han lyckats i sitt uppsåt. Den historien har Shakespeare lånat från Boccaccio vilket förklarar saken. Men förutsätter ju att hjältinnan inte sov särskilt skyld.
När skurken återvänt till Italien kan han kassera in vinsten av vadet och försätter naturligtvis den äkte mannen i raseri mot den trolösa. Han skickar bud till sin tjänare att mörda henne. Hon är under tiden hårt ansatt av den försmådde styvbrodern. Han tål att höra att hon anser honom vulgär, värdelös och narraktigt. Men blir djupt kränkt när hon säger att hon älskar sin mans sämsta plagg mer än honom. Att inte nå upp till konkurrentens sämsta plagg blir för mycket för honom och fyller honom med hämndlystnad.
Tjänaren däremot tror på Innogen och försöker hitta en lösning. När han fört henne till platsen där han skulle mörda henne förslår han henne i stället att klä sig till man och försöka bli anställd som page hos den romerske befälhavare, som är på väg att invadera England. På så sätt han hon kanske komma i kontakt med sin man.
Först stöter hon dock på sina försvunna bröder, som vid späd ålder rövats bort av en landsflyktig förment förrädare och som vuxit upp som hans söner. En av bröderna kommer att göra henne tjänsten att döda den efterhängsne styvbrodern. Även hans mamma, den intrikanta drottningen, dör och sedan löser sig allt till det bästa. Sammanhang avslöjas, skurken bekänner, älskande återförenas.
Inte är väl detta stycke alldeles omistligt. Men jag läste det med aldrig sinade intresse. Och en bra formulering bär jag med mig. ”Ett tanklöst tal eller ett tal som ej kan lösas upp av tanken”. En bra formulering att använda när det dunkelt sagda närmar sig det otolkbara.
22 aug.17