Adam Cwejman på Göteborgs-Postens ledarsida har sjunkit i min aktning. Det är så beklämmande med det ynkliga självförsvar människor kan mobilisera. Nu försöker den beklagansvärde mannen hitta på att den senaste tidens liberala kritik av förmenta liberaler bottnar i en önskan att få kärlek från vänstern (22 sept). Men liberalernas förfall är lättast att avslöja om man själv är liberal. Var och en som kallar sig liberal är nämligen inte automatiskt liberal. Ord är inte bara värderande utan har även ett sakligt innehåll. Det finns bara ett sätt att värja sig mot anklagelsen att vara en dålig liberal och det är genom oavlåtlig kamp för friheten. Cwejman har så vitt jag vet inte varit utsatt för kritiken att vara en dålig liberal, men den ledarsida på vilken han medverkar har onekligen stått i skottgluggen.
Liberalerna står i en destruktiv relation till vänstern, hittar Cwejman på. De saknar självförtroende och vill bli älskade. För den som känner till dessa kritiserande liberaler något, är det en skrattretande tanke. Jag blir rätt munter vid tanken på att Håkan Holmberg skulle vilja bli älskad av vänstern. Det var ändå ett långskott, Cwejman!
Så där kan man maskera liberalernas verkliga problem. Att många etablerade liberaler numera tycker att liberal skall betyda konservativ. Och att man inte ens drar sig för att flirta med högerpopulismen. Vem är det egentligen som till varje pris vill bli älskad? Och som framhärdar i att förråda liberalismen i hopp om att vinna valframgångar. Man förstår att vissa fantomsmärtor i den förlorade själen skapar behov av bortförklaringar.
24 sept.15