Än en gång finns det anledning att varna för Johan Croneman i Dagens Nyheter (27 mars). Det är något väsentligt han inte har fattat.
Han kan synas vara ute i vällovligt ärende. Han varnar för förändringar i det mediala klimatet när det gäller synen på sverigedemokrater och deras främlingsfientlighet. Det har vi alla läst om, hur nazismen smög sig på människor på 30-talet. Gradvis förändrades samtalstonen. Nog är det prisvärt att vara vaksam.
Men Croneman har inte betänkt den paradox som uppstår när antidemokrater blir demokratiskt valda. Public service och skolan skall vara partipolitiskt neutrala och försvara demokratiska grundvärderingar. Hur förhåller man sig då till demokratiskt valda antidemokrater?
Så här skriver Croneman: ”Vi har redan glömt hur till exempel Sverigedemokraterna blivit totalt rumsrena på bara fyra år, från direkt politisk paria, till hundraprocentig acceptans. Deras existens försvaras nu med emfas från de flesta politiska ledarsidorna och de flera politiska kommentatorerna pratar öppet om deras viktiga politiska rättigheter.”
Det är dels en överdriven bild – sverigedemokraterna är fortfarande paria – dels en sammanblandning. Naturligtvis skall antidemokraterna ha samma demokratiska rättigheter som alla andra. Annars vore inte ens demokraterna demokrater. Det gör naturligtvis inte antidemokrater till accepterade demokrater.
Det blir inte lättare av det sverigedemokratiska hyckleriet. Sverigedemokraterna framträder inte öppet som antidemokrater och är det inte heller i den meningen att de vill införa diktatur. Men det torde vara omöjligt att på ett rimligt sätt definiera demokrati så att det kunde vara förenligt med sverigedemokraternas värderingar.
Vad jag i stället ser är en prisvärd vakthållning mot sverigedemokrater, både hos våra gamla parlamentariker och bland våra demokratiska ledarskribenter. Allt annat är – hittills – en vänstermyt. Och också fullt förenligt med att slå vakt om sverigedemokraternas demokratiska rättigheter, att ta avstånd från mötesstörningar, mobbing och misshandel. Tvärtom, detta vaktslående är ett sätt att bevisa vår demokrati.
Varför finns det då så många sverigedemokrater? Jag tror att de alltid finns och alltid kommer att finnas. Dessa människor tänker inte så mycket eller så sammanhängande. Man styrs av sina fördomar, sin egoism, sin självhävdelse och sina mindrevärdeskänslor. Här finns alltså hela tiden en latent opinion, som bara väntar på att kunna manifestera sig.
Så artikuleras denna opinion i offentligheten. Det bildas ett parti med vissa utsikter. Det kommer rent av in i riksdagen. Och plötsligt känns det som om egoism väger lika tungt som den moraliska elitens humanism, plötsligt väger fördomar lika tungt som elitära resonemang med onödiga krav på sammanhang och logik. Det känns rimligen som en upprättelse. Äntligen får man kalla slödder för slödder. Man får äntligen känna sig bättre, från att ha känt sig sämre.
Men på en punkt är den nya nationella konservatismen underlägsen den gamla nationalsocialismen. Det fungerar inte längre att öppet håna förnuftet, därför att känslan och viljan är så mycket bättre. Man får försöka göra sitt oförnuft skenbart förnuftigt. Utgår man från att nationell egoism är en anständig hållning, kan man resonera förnuftigt utifrån detta.
Alltnog, det demokratiska vakthållandet mot sverigedemokraterna har hittills varit exemplariskt. Oroande är däremot situationen ute i Europa, där fascismen växer. Och där kan man oroa sig för den pragmatism som ondskans maktställning i mäktiga länder tenderar att skapa i små länder. Ondskan etablerar sig och vi har att förhålla oss till den. Krig vill man ju inte ha. Vi har sett det gång på gång i Sveriges nutidshistoria. Först med Nazityskland och sedan med Sovjetunionen. Den rädde och underlägsnes tendens att bagatellisera ondskan. Om jag tror att draken är snäll kanske han inte äter upp mig. Stockholmssyndromet, vilket passade namn på svensk utrikespolitik mot demoniska stormakter! Varför skall just vi vara världssamvete? Om inte vi, så vem?
28 maj 14