Johan Croneman skriver i DN om Paolo Roberto (19 maj). ”Jag har aldrig köpt sex, jag kommer aldrig att köpa sex, det är en handling som strider mot allt jag står för och i mina bästa stunder alltid har stått upp för.
Men jag har fallit, jag har störtat ner, jag har dragit med mig många i fallet, jag har tagit oräkneliga dåliga beslut. Jag är också en fattig, syndig människa.”
Vad säger mannen? Att gå till prostituerade strider mot hans övertygelse. Men eftersom vi alla är bristfälliga bör vi inte vara självrättfärdiga.
Jag tror indignationsdrev måste analyseras på annat sätt. Tiden pratar genom människornas munnar. Den tiden ger rätt, ger den också rätt att dreva. Man blir kränkt över det som tiden sagt till en att man har rätt att bli kränkt över. Annars skulle man aldrig kommit på tanken, vilket historien bekräftar. Det som anses naturligt och ingen har ifrågasatt väcker ingen indignation. Så är vi alla tidens och omgivningens barn.
Att säga detta är något annat än att yttra sig om vad som är rätt eller fel, att moraliskt argumentera. Tidens föreställningar har inte uppstått ur intet. Det är en följd av den moraliska debatt som kommit till uttryck i intelligenta och välartikulerade människors offentliga debatt.
Drev är naturligtvis aldrig bra. Även rättfärdiga drev är dåliga. Och det finns en ytlig aspekt här också. Samtidigt med Paolo Roberto kan vi läsa om ett litet barn som slets från människor till vilka hon skapat anknytning för att utelämnas till sina biologiska föräldrar. Och detta helt enligt reglerna. Också här torde det finnas en bred konsensus om vad som är rätt och fel. Men det är liksom inte ett lika självklart och naturligt indignationsnummer. Det har ingen könspolitisk aspekt. Man kan inte identifiera sig på samma sätt. En kränkning mot kvinnor är en kränkning mot mig. Men vem identifierar sig med en treåring?
”Det är en handling som strider mot allt jag står för och i mina bästa stunder alltid har stått upp för”, skriver Croneman. Jag däremot har alltid varit en varm vän av prostitution. Jag tycker att alla prostitutionsmotståndare talar om något annat. De yttrar sin vältaligt om den reellt existerande prostitutionens brister, ojämlikheten, tvånget, utnyttjandet. För att sedan göra en hastig tankeglidning: därav följer att sexualitet inte kan köpas eller säljas. (se t.ex. Katarina Wennstam i Expressen 18 maj). ”Kan” betyder här antagligen ”bör”. Jag är förvånad över denna sexualsyn. Och denna sexualsyn motiveras aldrig, den beskrivs som mänsklig och naturlig och så är det inget mer med det. ”Det finns inga lyckliga horor och det finns ingen frivillig prostitution”. Säger man också vilket uppenbarligen är empiriskt falskt. Eftersom allting finns. Och då bortser jag från filosofiska finesser som att det inte finns några totalt fria eller totalt lyckliga människor.
Men det där har jag försökt diskutera sedan 70-talet. Tiden har utspytt mig genom sin mun, vilket jag har en viss förståelse för. Det där är nog alltför hårdsmält för den kära samtiden.
20 maj 20